Odinsbarn är första delen i fantasy-trilogin Korpringarna. Dessa Korpringar fyller en viktig funktion i alla tre böcker. De är - sägs det - portaler till andra världar. Det är också där boken börjar.
Thorrald lever ett liv som kringresande ute på vägarna. Han kan örter och läkekonst. Ingen vill veta av honom och hans kunskap - förutom när de blir sjuka. Nu har Thorrald varit vid Korpringarna. Med sig har han ett nyfött litet spädbarn.
sidan 9-10
"Han lyfte upp henne och häll henne en bit ifrån sig. Hon var inte många dagar gammal. Huvudet var täckt av mjukt dun som såg kopparfärgat ut i ljuset från elden.
"Jag kan döda dig. Det är vad jag borde göra. Rädda mitt eget skinn."
Men han visste att han inte skulle kunna göra det. Han hade vetat det redan när han grävde upp henne ur snön vid stenringen.
"Du kommer inte att tacka mig för det här, jänta. Livet ute på vägarna är inget nöje, och du hittar bättre sällskap än mig under borden i ölstugorna."
Flickebarnet log. Ett tandlöst leende. Han lade henne ifrån sig igen. Han visste vad han måste göra. Det kändes tyngre än att döda henne, men han hade inget val. Han kunde inte dra runt på ett svanslöst flickebarn.
Han stirrade på ölskvätten som var kvar i stopet. Så tog han ner skrinet med sömnhätta från hyllan. Det var starkt nog för att kunna döda en sådan där liten varelse. Han måste vara försiktig. Thorrald släppte ner en nypa av pulvret i ölsejdeln och skakade om tills det slutat skumma.
"Begriper du vad det här kostar, jänta?" Han doppade en tygbit i ölet och lade det mot hennes mun. Hon tog emot den som om det varit ett kvinnobröst. Så väntade han tills hennes ögon började falla ihop.
Han tog loss kniven ur bordsskivan. Den lämnade kvar ett ljus sår i träet. Thorrald körde ner kniven i barnets rygg. Hon skrek. Han lade handen över munnen på henne. Snyftningarna skar i honom som kniven skar i henne. Det rann blod ner på mattan, och kan kände lättnad över att hon kunde blöda.
Vad hade han väntat sig? Höll han på att förlora förnuftet? Thorrald slutade inte förrän ungen hade en grop längst ner på ryggen, och ett sår som såg ur som om de kom från klor. Flickan slutade gråta fortare än vad han hade väntat sig.
"Om någon frågar så är det vargen som tagit svansen din. Hör du det? Vargen!"
Den rödhåriga flickan, som får namnet Hilka, växer upp tillsammans med Thorrald i Ymslanden. Hon får av honom lära sig allt om örter och läkekonst. Både som läkekunnig och svanslös blir hon utstött. Inte lika bra som andra. Men det är ännu en sak som är annorlunda med Hilka. Hon kan inte känna Kraften. Runt omkring finns en Kraft, en Kraft som kan upptas i kroppen för att stärka den. Att Famna. Det kan alla. Alla utom Hilka... Nu när Hilka fyllt 15 år närmar sig dagen för Riten. Det tillfälle när alla ungdomar får träffa Siaren och inför honom visa att man kan famna.
Ända sen Hilka varit liten har hon, för att motbevisa för andra - och sig själv? - gjort det ena våghalsiga efter det andra. Hon är inte rädd för någonting. Så varför är hon rädd för Riten? En som också utmanar är Rime. Tillsammans utför de den ena saken efter den andra, och om en behöver räddas till livet så får den andre ett "märke" som tack. Flest märken vinner...
Rime är arvtagare till en av de tolv mäktiga som leder Rådet och därmed styr allt i landet. Redan vid födseln är Rimes framtid utstakad. Han ska bli rådsman. Men han vill inte. För att trotsa sin familj väljer Rime under
sin Rit istället att bli en Skugga. Skuggorna är rådets soldater. Hårt tränade ninjor. Svartklädda och ljudlösa utför de sina hemliga uppdrag. Ofta lönnmord...
Hilka och Rime står varandra nära. Trots det avstånd i status och rikedom som finns mellan dem. Hilka tar mod till sig och berättar för Rime att hon inte kan famna, och Rime lovar försöka hjälpa henne genom riten. Han vet att Hilka är ofarlig. Men det vet inte rådet. Och vad rådet gör med de som inte kan famna vill de inte tänka på...
Boken innehåller många olika delar att hålla isär. Dels ett nytt land med dess svansbeprydda invånare. Kraften som används av de som kan famna. Siaren, den allsmäktige "guden" som enligt legenden finns i korpen ingen sett på länge. Korpringarna, de gamla ringarna av stora stenblock som, också enligt legenden, är en sorts portal som förbinder olika världar. De blinda, ett folkslag ingen sett till på tusen år.
Är det fler än Hilka som tagit sig genom portarna? Det går rykten om att människor flyr sina hem för okända varelser, är det de blinda? Vad ska hända med Hilka när Siaren märker att hon inte kan famna och ta till sig Kraften?
Mitt i allt detta befinner sig Hilka och Rime. Hilka, den rödhåriga unga flickan med stort mod. Svanslös. Menskr. Och Rime. Rådsätt och med hög status. Skuggan alla fruktar.
Fastnade direkt i boken och läste också de andra två i en rasande fart. En blandning av fantasy och mytologi. Som binder ihop olika folkslag och länder på ett fascinerande sätt. En fantastisk bok med många dimensioner. Tillhörighet, styrka, lita på sin förmåga. Men störst av allt är Kärleken.
/Birgitta
