Världsbokdagen 23 april 2019

Såklart firas det. Även här på Hagaskolan.
Med pyssel och tävlingar hela dagen.
Aktiviteterna ordnas av särskolan åk 6-9 tillsammans med mig.

Ett stående inslag som varit med i planeringen inför alla världsbokdagar är tipspromenaden med 10 frågor. Alltid lika populär - fast med olika frågor varje år såklart...  :)

En annan favorit i repris är att gissa hur många böcker som ligger i högen.

Kan du gissa hur många det är??

Ny tävling för i år blev att gissa vilken bok en sida var kopierad ifrån. Också det blev en populär tävling. Med förvånansvärt många med alla rätt!

Sist men inte minst. Pyssel! Två olika sorters bokmärken fanns att göra. En där det gällde att vika till en figur och en där det fick klippas bilder ur gamla böcker.

Utöver detta så fick elever från förskoleklassen lyssna på högläsning där eleverna från särskolans högstadie läste högt för dem.

En mycket mysig och trevlig dag med många elever som kom och var med. Så roligt!

/Birgitta

sångberättelsen

För att kunna öppna Den blodtörstiga tigern
behöver den klappas - och skrämmas...

Nu. Äntligen. Börjar den växa fram igen. Elevernas egna berättelse. Som vaktas av Den blodtörstiga tigern...

Sagan som vävs in mellan olika sånger. Vi är halvvägs in i sagan och det är riktigt spännande.

Fredagen den 3/5 2019 får alla från åk f-3 höra hur den blev. För då är det storsjung. Då sjunger vi sångerna och lyssnar på sagan som blivit.

Så spännande!!

/Birgitta

Skattjakt

Nu har åk 3 varit här på biblioteket och fått sig en ordentlig genomgång kring hur de kan hitta i biblioteket. Kring hur bibliotekskatalogen är kopplad till själva rummet. Hur de kan läsa i datorn var boken står - och sen veta var den finns i själva biblioteksrummet.

En inte alldeles lätt uppgift.
För att göra det lite roligare gick de egna övningarna ut på att hitta en skatt. Ledtrådar fanns gömda runtomkring i biblioteket och genom olika sökningar fick de reda på var ledtrådarna fanns.

Och ja. I slutet fanns skatten :)

/Birgitta

Haj-Jenny av Lisa Lundmark

Jenny går i tvåan och är en av de där tysta eleverna. Hon vill inte gärna prata. Hon är en haj, och hajar pratar inte gärna. I klassen säger magistern PRATA HÖGRE. Jenny vill inte. Men hur ska hon få magistern att förstå det?

Det bästa Jenny vet är att sitta och läsa. Längst bak i klassrummet finns en hylla med böcker. Där finns också hajboken. Den läser Jenny så ofta hon får. Ibland får hon sitta inne på rasten och läsa. Det är det bästa. Ensam.

I Jennys hus har Amina nyss flyttat in. Hon är en bra vän. En som kan vara tyst i timmar. Då läser Jenny och Amina ritar. Tillsammans.

Jenny väljer ofta att vara ensam. Sitta och läsa, iaktta de andra. Jenny morfar däremot, har inte valt att vara ensam. Ända sen mormor dog har han bara suttit i soffan och tittat i gamla fotoalbum. Och längtat efter mormor. Kanske kan Jenny och Amina hjälpa morfar?

sidan 6-8

"Magistern säger alltid "PRATA HÖGT!"
Mamma säger alltid "Var inte blyg!"
Morfar säger alltid "Strunta i dem, det är trevligt med tysta söta flickor".

Men jag är mer tyst och arg. Som en haj.

Magistern vill att alla barn ska prata högt och tydligt. Han vill att alla barn ska räcka upp handen. Helst av allt skulle han vilja att vi var bläckfiskar som räcker upp alla åtta armarna på en gång.Han förstår inte att det finns hajar också.

Hajar är tysta, de säger ingenting. De simmar runt och gör vad de vill. Ingen bråkar med dem, ingen vågar säga PRATA HÖGT till en haj. Hajar har inga händer, så jag skulle inte kunna räcka upp handen.

Och när jag vill sitta ensam på rasten och magistern frågar "är du ledsen, Jenny?" så kan jag bara svara "Hajar gillar att simma ensamma."

Jag är en haj."

Det närmar sig utvecklingssamtal i skolan. Då vill magistern att Jenny ska komma på hur hon ska kunna prata högre. Men Jenny tycker att det är bra som det är. En dag hamnar Jenny i stadens stora akvarium. Där finns en riktig haj och Jenny och hajen börjar prata, och hajen säger att han ska hjälpa Jenny. Det är klart att alla inte kan vara bläckfiskar. Det finns ju även hajar i havet. Och delfiner.


En ruggigt bra bok om att vi alla är olika. Och att det är OK. I havet finns alla sorters fiskar. Allt från bläckfiskar till hajar. Och små hoppande delfiner. Alla är bra och behövs. Fast vi är olika.
Också ensamhet kan vara på olika sätt. Den kan vara självvald eller påtvingad. Jenny har valt själv. Men det har inte hennes morfar. Det är jobbigt, men väldigt bra, när en bok berör så mycket att det är jobbigt att sitta och läsa i fikarummet. För alla tårar som vill tränga sig på. Då är det bra!

Kompisar skola familjen för lågstadiet. Utgiven av Natur & Kultur.

/Birgitta

Kompisboken av Lin Hallberg

Klara är en av de elever som går ensam på rasten. Som inte har någon att vara med. Inte har någon riktig kompis. Så får hon en Kompisbok av sin mormor. En blå av sammet, med ett hjärta på. Vad ska hon med den till? Men det kan hon ju inte säga till mormor. Utan Klara bara tackar. Så får hon en idé. Istället för be sina kompisar fylla i, för hon har ju inga, ska hon själv fylla i om sin klass.

sidan 4-6
"Klara ställer sig framför spegeln med boken tryckt mot bröstet. Hjärta mot hjärta.
Fundersamt studerar hon sitt ansikte.
Glasögon. De senaste på marknaden. Med vinröda bågar. Ljust hår.
Fräknar över näsan.
Blå ögon.
Klara suckar. Inte är hon så ful att man dör...

"Klara är lite fundersam av sig." Fröken la plåster på mammas oro över att Klara går ensam på rasterna.
"En del barn är sådana. Det växer bort."

Klara tittar sig noga i spegeln. Hon undrar om man kan se det där växandet. Om man står kvar tillräckligt länge. Sedan rycker hon på axlarna. Går och sätter sig på sängen.

Hon får syn på klasskortet på väggen och tar ner det. Med en sax klipper hon ut alla ansikten. Snabbare och snabbare. Den blå boken med det röda hjärtat manar på henne. Klara hämtar klistertuben från skrivbordet.

På bokens första sida klistrar hon i Auriels ansikte. Klara tar sin finast penna och skriver hennes namn under.
Auriel. 
Längd: lagom. 
Vikt: lagom. 
ögonfärg: kolsvart. 
Hårfärg: kolsvart. 
Särskilt: Auriel är en orientalisk blomma, en orkidé.

Det där sista har Klara fått från mamma. Det sa mamma första gången hon såg Auriel. Klara tjatade tills mamma visade henne bilden av en sådan där blomma. Den var rosa och vacker. Klara höll med mamma.

Det är underbart att vara Auriel, skriver hon sedan. Att vara Auriel är som att kliva omkring på en jättetjock heltäckningsmatta. Alla tycker om Auriel. Speciellt killarna. För hon är tuff, söt och rolig. Tjejerna är avundsjuka på henne. Om de vågade skulle de hata henne. I stället slåss de om att få vara hennes bästis. Den som går närmast henne på rasten. Den som sitter i bänken bredvid. Den som Auriel väljer först om de ska välja lag.

Om jag fick leva om mitt liv, tänker Klara, då skulle jag vilja vara Auriel. Klara lämnar några sidor tomma. Sedan klistrar hon in Kemals ansikte. Inte för att hon gillar honom. Men för att han är ihop med Auriel och för att han är den starkaste killen i klassen."

Så fortsätter Klara med sin bok. Elev för elev. Klara själv är en tyst tjej. Men hon är fenomenal på att lyssna och att iaktta. Hon vet precis hur klassen funkar, vem som bestämmer och vem som inte gör det.

Men så en dag börjar det en ny kille i klassen, Anton. Med honom följer en stor oro. Rollerna i klassen kastas delvis omkull. I början rör sig Anton "som en utomjording" mellan barnen i klassen. Det är som om ingen vågar tycka om honom innan Kemal sagt sitt. Om Anton är OK eller inte.

Så blir Anton kär i Auriel och det är dags för årets Talang-tävling i skolan. Då råkar det bli så att Auriel och Anton får göra ett nummer ihop. Då raserar allt. Hela hierarkin i klassen faller omkull.

Men Klara har ju sin bok. Med hjälp av den förstår hon klart och tydligt vad som håller på att hända. Och vad som måste ske för att det ska bli en förändring...


I alla grupper finns en sorts hierarki. Genom Klaras ögon blir den väldigt tydlig. En perfekt bok för gruppläsning eller högläsning med påföljande diskussioner.

Kompisar skola familj för mellanstadiet. Utgiven av rabén&sjögren.

/Birgitta

Vero hit och dit av Katarina Kieri

Markus är nog lite ensam. Men när Vero flyttar in blir allt annorlunda. Bara att säga namnet - Vero, känns bra i Markus kropp.

Det finns så mycket konstigt som Markus inte riktigt förstår. Som varför barn som inte bor i deras hus får leka på gården. Varför mamma och pappa rynkar på näsan när Markus pratar om gården där Vero bor. Men Vero verkar veta så mycket. Hur mycket strösocker man kan köpa för ett O`boy-paket till exempel. Sån har Markus ingen aning om.

Markus mamma är hemma och ligger mycket i sin säng. Med dörren stängd. Det är rätt tråkigt och tyst hemma när Markus kommer hem från skolan. En dag flyttar det in en ny tant i lägenheten ovanför deras. Han hör henne prata med flyttgubbarna om ett "åbäke" som ska levereras.

Han har aldrig vågat ta hem någon kompis förut. När Vero föreslår att de ska leka hemma hos honom måste han komma på en plan för att de inte ska behöva vara inne i lägenheten. Då kommer han på att han kan fråga om Vero vill titta på när "åbäket" kommer. Det vill hon.


sidan 25-29
"På gräsmattan framför huset finns ett vitt träbord med två vita trästolar och en träbänk. Det är Markus pappa som plockar upp dem från källaren så fort snön har försvunnit på våren. Och sedan plockar han ner dem igen när de sista löven har fallit från träden.

De sitter aldrig där. Markus mamma vill inte, hon säger att det känns som att sitta på en scen med en stor publik runt omkring sig. Så då sitter inte Markus pappa eller Markus där heller. Och inte någon annan i huset.

Men nu pekar Markus på bordet och stolarna och säger:
"Sätt dig där så går jag in och hämtar mellis."
Inne i lägenheten är det tyst och dörren till sovrummet är stängd. Markus knackar försiktigt på den. Han hör mammas röst inifrån och öppnar dörren.
"Jag är hemma nu", säger han med låg röst. "Men jag tar med mig melliset ut."
Mamma lyfter lite på huvudet från kudden och ser på honom.
...
Mamma drar tillbaka handen och lägger den på täcket. Sedan vrider hon lite på kroppen och lägger sig tillrätta.
"Jag vet inte, jag känner mig lite ...", säger hon och låter trött på rösten.

Markus tittar mot ytterdörren. Ingen Vero på väg efter honom in i lägenheten. Tack och lov. Han ser på mamma. Hon blundar nu. Han stänger dörren.

I köket tar han fram mackan och mjölkpaketet från kylen och två glas från porslinsskåpet. O`boy-paketet vågar han inte röra idag, pappa skulle kanske märka att det försvunnit pulver.
Han ställer allt på en bricka och går så tyst han kan genom hallen och trapphuset och ut till Vero.

"O`boyen var tyvärr slut", säger Markus när han ställer ner glaset med mjölk framför Vero. Hon tittar upp på honom. "Jag gillar ändå inte O`boy", säger hon "Och dessutom är det dyrt.""

"Åbäket" som flyttgubbarna levererar visar sig vara ett tungt och stort piano. Anja, som tanten heter, bjuder in Markus och Vero och de får lyssna när Anja spelar på sitt piano.

Det är skönt att vara med Vero. Men så får plötsligt Veros pappa jobb i en annan stad. Och det verkar som om de måste flytta. Igen! Men det vill varken Markus eller Vero. Nu måste de komma på en plan för att få Veros pappa att förstå att de måste bo kvar!


Det är jobbigt när barn tvingas fara hit och dit. Utan att de vuxna lyssnar på vad de har att säga. Det som känns bra här är att de vuxna till slut lyssnar och hittar en annan lösning. För olika lösningar kan det finnas. Och att barnen får hjälp. Kanske från oväntat håll?

Svårt och sorgligt för mellanstadiet. Kan även vara kompisar skola familj samt högläsning. Första delen i en planerad trilogi. Bilder av Helena Lunding.
Utgiven av Lilla Piratförlaget.

/Birgitta

Viggo och rädslolistan av Lisa Bjärbo

Viggo är sju år och går i skolan. Det där med att läsa förstår han inte riktigt vitsen med. Det är ju så svårt med alla bokstäver. Varför ska alla vuxna hålla på att tjata om det? När det finns så mycket annat som är viktigare. Egentligen.

Viggos mamma bor i Köpenhamn, i Danmark. Därför kan Viggo svära på danska. Och det får man. För det säger mamma.

Viggo bor i Sverige, med pappa och lillebror. Varannan helg är det mammahelg. Då kommer hon oftast över till Sverige och bor med dem. Det bästa Viggo vet är när pappa också är hemma de helgerna. Men pappa säger att det är mycket lättare att vara kompisar om de inte ses så mycket. Det tycker Viggo låter jättekonstigt.

Så börjar det en ny kille i klassen. Malte. Han sitter längst bak och ser så cool ut. Han har håret rakt upp i spetsar, och Malte vågar så mycket saker. Och det verkar som om Malte vill vara kompis med Viggo.

Under sin kudde har Viggo en hemlig lista. En rädslolista. Där har han skrivit, eller rättare sagt ritat, alla saker han är rädd för. Det är en ganska lång lista. Och längre blir den. För det dyker ju hela tiden upp nya saker. Nu har till exempel Malte kommit på att de ska gå "bus-eller-godis" på halloween. Utklädda. När det är kväll och mörkt ute. Viggo säger att han vill. Men ångrar sig på en gång. För hur ska han våga det? Han som är rädd för både mörker och monster. Och hur ska han våga säga det till Malte?

När han försöker prata med pappa om sina rädslor säger han bara att det finns inga spöken. Och skrattar lite. Pappa fattar ju inte. Vad Viggo än säger.

sidan 37-38

"En sak som Viggo faktiskt inte visste när han började skolan, men som han lärt sig nu, är att man helst inte ska gråta så någon ser. Nästan ingen som går i tvåan eller trean eller fyran eller femman eller sexan gör det. Det är sant.

Igår var det till exempel en kille som fick en stenhård bandyboll rakt i fejan på rasten, och han grät inte en enda tår, fast huvudet blev helt illrött av den där bollen. Han sa bara äh, det är lugnt och höll handen för kinden en stund. Och sen spelade han vidare. Som om ingenting hade hänt.

Viggo är inte så bra på det där än, han gråter rätt ofta. Han tycket det gör skitont att få bandybollar på sig. Och han tycker att det är rätt skönt att gråta  när han slår sig eller blir rädd eller känner sig ledsen också, för annars är det som att det ledsna åker ner i magen. Och i magen har han faktiskt redan fullt, för där ligger allt på rädslolistan och skvalpar bland raggmunkarna och lingonsylten som de fick i matsalen på lunchen.

Men det säger han inte till någon. Han övar istället. Så när Malte missar sitt första kast på Gula berget nu, gör Viggo sitt allra bästa för att vara som den där stora killen på bandyplanen.

Den ganska tunga plastflaskan med vatten hamnar nämligen rakt på Viggos fot. TJOFF, säger det, och det gör rejält ont. Ont som tusen knivar, faktiskt.
Men Viggo sväljer och sväljer och sväljer om gråten. Ner med dig, tänker han.
Ner med dig till lingonen.
Lägg dig där på rädslolistan med allt det andra dumma.
För hälvidde."

Så i magen ligger all rädsla och skvimpar runt. Och det blir bara mer och mer där i magen på Viggo. Hur ska han göra med allt?


En sån där bok där det inte går att låta bli att fälla en liten tår för att det är så bra. Om hur viktigt det är att ha någon att våga prata med. Även om svåra saker. Om att kunna lyssna till vad den andre tycker. Utan att skratta. Utan att förminska. Och att det är faktiskt okej att gråta. Det är till och med riktigt bra och viktigt.

Kompisar skola familj för lågstadiet. Passar även utmärkt som högläsning. Svart-vita bilder av Johanna Magorias. Utgiven av rabén&sjögren.

/Birgitta