Anna växer upp som ensambarn i den fina delen av staden. I en lägenhet med "blått" ljus. Där allt är fint och skirt. Anna är skötsam och en människa som funderar mycket. Hon spelar tvärflöjt och silvertonerna som letar sig ut från instrumentet speglar hennes sinnesstämning. Anna är duktig och hon har siktet inställt på högre musikstudier.
Så möter hon Abel. Han bor med sin lilla-syster i den fattiga delen av staden. Abel, som har tremillimetersstubb, står med händerna i byxfickorna och lyssnar på vitt brus i sina stora hörlurar. Abel som säljer knark. De andra eleverna kallar honom för den polske apotekaren.
När Anna av en slump hittar en gammal sliten docka som visar sig tillhöra Abels lillasyster ser Anna något annat. En annan del av Abel, som hon inte kan släppa.
Hon följer efter honom och ser hur han hämtar sin lillasyster och tar henne till studentmatsalen. Anna köper också mat och sätter sig nära Abel och hans syster. Så nära hon kan utan att de ska se henne. Så nära att hon kan lyssna på vad de pratar om.
sidan 40-41
"Anna åt den döda hunden som i själva verket bestod av potatis, nickade då och då och försökte koppla bort studenten. Hon försökte byta kanal, ratta in Abel-och-Micha-kanalen. Ett tag hade hon något som liknade vitt brus i huvudet, bruset mellan kanaler, och plötsligt lyckades hon.
Hon hörde inte studenten längre. Hon hörde inte ljuden i matsalen längre. Hon hörde Abel. Bara Abel. Det var i det ögonblicket allt vändes ut och in. Det var då den historia började som också skulle bli Anna historia.
Den hade förstås börjat redan tidigare, med dockan, med de gamla hörlurarna, men den lilla flickan på den tröstlösa skolgården. Med Annas önskan om att begripa vem eller hur många personen Abel Tannatek var.
Anna slöt ögonen för en sekund och försvann från den verkliga världen. Hon befann sig plötsligt i början av en saga. För den Abel som satt här i studentmatsalen, bara tjugo centimeter från Anna, mellan orangea plastbrickor och surrande studentsamtal, mitt emot en liten flicka med tunna, blonda flätor... den Abel var en sagoberättare.
Sagan som Anna hamnade i var lika hög och klar och genomströmmad av ljus som det ögonblick då Micha snurrade runt i luften. Men bakom orden hörde hon hur ett uråldrigt mörker lurade, mörkret som finns i alla sagor, baksidan.
Först senare, långt senare, alltför sent skulle Anna förstå att den här sagan var dödlig."
Anna kan inte släppa Abel och Micha och sagan han berättar för henne. Snart kan Anna upptäcka likheter med verkligheten när han berättar sin saga. Men vad är påhittad saga och vad är egentligen verklighet? Vem är Abel? Var är Michas mamma? Varför är Abel så rädd för att Michas pappa ska komma?
Det är många frågor, som också får sina svar. Allt är inte vad man först förväntar sig. Sagoberättaren är en otroligt finstämd bok, som poesi. En sån bok som ligger kvar när man släppt den.
Ungdomsbok om tuffa villkor.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar