Pojken som svävade av John Boyne

Barnaby Brackets föds hos en fullkomligt normal (?) familj. Där allt föräldrarna eftersträvar är att vara så normala som möjligt. Att inte sticka ut och vara speciell på något sätt. Aldrig ta uppmärksamheten. Där allt som räknas och är viktigt är att vara, just, normal.

Men så föds Barnaby. En mycket ovanligt pojke. En ovanlig pojke som svävar. Direkt han kommer ut ur mammas mage svävar han upp mot taket. Han kan helt enkelt inte komma ner.

Fruktansvärt onormalt, för ett par föräldrar som vill att allt ska vara normalt. De skäms över sin son och håller honom inne i huset. När han börjar bli så blek att han nästan blir genomskinlig kommer pappa på att man kan ju fästa ett snöre runt honom så kan han följa med ut på promenad samtidigt som hunden ska rastas.

Onormalt, säger mamma. Som blir den som får gå ut med Barnaby. Alla stirrar! Hemskt! För henne... Så kommer hon på att Barnaby istället kan ha en tung ryggsäck som håller honom nere på marken. Hon köper en ryggsäck och fyller den med sand. När Barnaby växer får han mer sand i ryggsäcken. Tills föräldrarna efter åtta år tröttnar på det oerhört onormala tillståndet att sväva...

sidan 65-66

""Även om det verkar skrämmande till en början, sa Eleanor och närmade sig Barnaby nu, "så insåg de med tiden att allting som hade skett hade inträffat en en anledning. Det är möjligt, ska du veta, att segla iväg till en okänd värld och finna lycka där. kanske till och med mer lycka än man någonsin har upplevt tidigare." 

Barnaby såg ut mot havet men sa ingenting. Han kände hur det kurrade i magen och tänkte just fråga Eleanor om de kunde köpa glass i kiosken i hörnet av parken, när han hörde ett oväntat rispande ljud och sedan ett "pssss"-ljud, som en orm kanske låter när den förbereder sig för anfall. 

Det rispande ljudet  kom från Eleanors sax när den skar upp ett hål i botten på hans ryggsäck med sandsäckar. "Pssss"-ljudet kom från sanden som sakta började rinna ut och forma sig till en pyramid på marken nedanför. 

Barnaby tittade förvirrat ner, och sedan upp på sin mamma, som stod och skakade på huvudet utan att kunna se honom i ögonen. "Jag är ledsen, Barnaby", sa hon. "Men det blir bäst så här. Det finns en underbar värld där ute. Du kan bli som en av de där tidiga nybyggarna. Du kommer att finna lyckan någonstans, det är jag säker på." 

Barnaby drog häftigt efter andan medan sanden fortsatte att tömmas ut - han var som ett mänskligt timglas - och Kapten W.E Johns hoppade fram, stack in nosen i sanden ett ögonblick innan han tittade upp på sin husse i panik just som pojkens fötter började lätta en aning från marken. 

"Mamma!" skrek han. "Mamma! Hjälp! Jag lyfter! Kapten W.E Johns! Hjälp mig!"

"Jag är ledsen, Barnaby", upprepade Eleanor och hennes röst stockade sig lite nu. "Det är jag verkligen.""

Så börjar äventyret för Barnaby. Han träffar många speciella människor. Både normala och onormala. Men vad är egentligen normalt? Vem bestämmer det? Och hur normalt är det att släppa iväg sin son att sväva i väg...?