måndag 14 maj 2018

Åskan av Ulf Stark

Åskan av Ulf Stark


Ulf och Bernt är bästa kompisar. Bernt är en sån kille som vet mycket om det mesta, och tillsammans hittar de på allt möjligt bus. I kvarteret där de bor finns en storvuxen karl. Hårig och med underarmar stora som ett lår. Han heter Oskarsson, men killarna kallar honom kort och gott för Åskan. Och han är livsfarlig.

sidan 8-10
"Åskan hade oftast kortärmade skjortor om somrarna då han var ledig från slakteriet där han arbetade. Skjortor med blodfärgade blommor. Pappa sa att sådana skjortor kallades hawaiiskjortor och vittnade om dålig smak. Knapparna i mitten på Åskans skjorta gick inte att knäppa. Hans mage var för stor. 

-Det är för att han äter för mycket korv och fläsk, sa pappa. 
Han hade sett köttrester mellan Åskans kindtänder när han lagade dom. 
Men Bernt sa att det var rester efter kaniner och guldhamstrar och katter och småbarn. 
-Det får rum minst fem småbarn i en sån mage, om dom inte är för stora, viskade han i mitt öra när vi närmade oss Åskans grind. 

Snart såg vi honom. Han stod på knä i trädgården i sin osmakliga skjorta och kastade ogräs i en korg som om det var köttslamsor. 
-Ser du plommonträdet, sa Bernt. 
-Ja, sa jag. 
-Det är viktoriaplommon, den godaste sorten, sa han. Nästa gång kommer vi hit när det är mörkt och tar några stycken. Visst? 
-Visst, sa jag och rös. Men jag visste att vi aldrig skulle göra det. Det var för farligt. Vi bara lekte med den hemska tanken. 

-Hälsa nu, sa Bernt. Du sa att du skulle göra det. 
Då gjorde jag det, för vad hade jag egentligen för val? 
-God dag farbror Oskarsson! skrek jag. Sedan sprang vi därifrån det fortaste vi kunde. 

-Hälsa hem, Ulf, mullrade Åskan bakom min rygg. 
-Vad menade han med att jag skulle hälsa hem? frågade jag Bernt när vi kommit till nästa gata och Bernt hade uppsökt en buske. 
-Det betyder att det är klippt. Att du satt din sista potatis, sa han och knäppte gylfen. Och nu måste du hem och äta. 

Mamma hade blåst i visselpipan. Tre korta och en lång. Vi i dom närmaste kvarteren hade alla olika signaler, så vi visst vem som måste hem. 
-Hej då, sa jag. 
-Smaklig måltid, sa Bernt."

Ulfs mamma gör det mesta där hemma. Som återhämtning har hon två krav. Varje kväll måste hon få spela piano i 20 minuter och varje helg måste hon få cykla iväg till Ensamheten. En liten koja i skogen, med ett fönster, en fåtölj, en kamin och vindens sus. Där sitter hon och blir sig själv igen.

Åskan har börjat stå utanför deras hus om kvällarna, och lyssna till mammans pianospel. Hon spelar alltid så vackert. Fingrarna flyger fram över tangenterna och musiken flödar ut genom grannskapet. Allt är vackert.

Men så händer det som inte får hända. Efter en storm har ett träd ramlat ner över Ensamheten. Och hela huset har raserat. Nu finns inte längre någon plats dit mamma kan cykla och bli sig själv igen. Pianospelandet blir inget nöje. Fingrarna dansar inte längre. Det blir dystra melodier, och tillslut inte ens det.

Åskan blir arg. Han får ont i magen och det känns som om han har ett åskväder i skallen när han lyssnar på mammas musik. Snart vet han inte vad han tar sig till. Han får Ulf att lova att få sin mamma att spela bättre. Men hur ska han göra det? Hon är ju inte sig själv längre. Och Ensamheten finns ju inte kvar! Oj oj oj! Nu  är goda rås dyra. Vad ska de hitta på? En arg Åskan är ju inte att leka med.

Rolig högläsning för lågstadiet med underbara bilder av Marcus-Gunnar Petterson. Utgiven av Brombergs förlag.

/Birgitta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar