Här får vi följa vinterbarnet Adara. Den vackra flickan med sin bleka hy, blonda hår och klarblå ögon. Adara är ett annorlunda barn, en allvarlig liten flicka som sällan bryr sig om att leka med andra. Hon älskar vintern. Bara när den kommer lever hon upp.
sidan 30-31
"Kylan hade aldrig stört henne så som den besvärade Geoff och Teri och deras vänner. Ofta stannade Adara ute i flera timmar efter att de andra hade flytt in till värmen eller sprungit iväg till gamla Laura för att äta den heta grönsakssoppa som hon så gärna lagade till barnen.
Adara letade upp något hemligt ställe vid bortersta änden av fälten, ett nytt ställe varje vinter, och där byggde hon ett högt, vitt slott, klappade fast snön med sina små, bara händer. Hon formade den till torn och bröstvärn som de Hal brukade berätta om, på kungens slott inne i staden. Hon bröt istappar från trädens lägsta grenar och använde dem som spiror och tinnar och vaktkurer som hon placerade ut här och där överallt i sitt slott.
Och mitt i kallaste vintern kom det ofta någon dags tö, följd av en plötslig köldknäpp, och då förvandlades hennes snöslott till is över natten, lika hårt och starkt som hon föreställde sig att riktiga slott var.
Hela vintern byggde hon på sitt slott utan att någon visste om det. Men varje gång kom våren, och med våren ett töväder utan någon kyla i släptåg. Då smälte värn och murar bort, och Adara började återigen räkna dagarna till sin nästa födelsedag.
Hennes vinterslott stod sällan tomma. Vid första frosten varje år kom isödlorna utkrälande ur sina hålor, och plötsligt kryllade fälten av de små, blåa djuren. De pilade hit och dit, susade fram över snön så snabbt att de knappt verkade nudda den.
Alla barnen lekte med isödlorna. Men de andra var klumpiga och grymma, och de brukade knäcka de bräckliga små djuren på mitten, bryta av dem mellan fingrarna som man bryter av en istapp som hänger från ett tak.
Till och med Geoff, som var alldeles för snäll för att göra något sådant, blev ibland för nyfiken och höll ödlorna för länge i sina försök att undersöka dem, och då fick värmen från hans händer dem att smälta och brinna och slutligen dö."
Men det Adara älskar allra mest med vintern är ändå Isdraken. Det sades att den natt Adara föddes såg man en isdrake, och varje vinter sedan dess har den kommit fram. Och i all hemlighet blivit Adaras vän.
Varje vinter blir kallare och håller i sig längre. Varje år kommer våren senare och senare. Isdraken ges skulden. I ett försök att fördriva den skrivs ett brev till kungen. Men kungen har inte tid att döda eller driva bort isdraken. Kungen har annat att tänka på. Det är krig, och varje sommar kommer fienden allt längre in i landet.
Adaras farbror är drakryttare i kungens armé. En dag kommer han och ber sin bror att sälja gården och flytta söderöver. Det har blivit för farligt. Fienden är för nära. Men Adaras far vägrar. När så fienden inte längre går att stoppa kommer farbrodern en sista gång för att övertala Adaras far. Han vägrar fortfarande. Men han ber honom ta med sig barnen på hans drake och rädda dem. Adara hör detta och rymmer. Ensam. Och ingen hittar igen henne...
En spännande och vacker historia om en liten flickas kamp mot det onda. Att offra något för att vinna något annat. Om vänskap, kärlek och familjeband.
Otroligt vackra och fantasieggande bilder av Luis Royto gör otroligt mycket för helhetsintrycket av boken. Fantastiskt!
Magi och fantasi för mellanstadiet. Utgiven av Natur och Kultur förlag.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar