Dödsknäpp av Håkan Jaensson

Torsten, eller Totte som alla säger, bor i Stockholm. I en vanlig lägenhet tillsammans med sin mamma och pappa. Eller, det är mest Totte som är hemma. Mamma och pappa jobbar. Totte fördriver tiden genom att bland annat titta på TV. En dag, när han har feber, fastnar han i ett doktorsprogram, där doktorn är en världsberömd expert.

Doktorn pekar på Totte och förklarar med allvarlig röst att det finna inget att göra. Kanske har du feber och det är bara början... och efter två veckor dör man.

sidan 18-19

"Många läkarprogram rann liksom bara förbi, fulla av ryggont, åderbråck, vattkoppor, stress, brutna armar, tarmvred... Men ett var speciellt. Det där som handlade om honom. Tur att Totte inte missade det. Eller otur.

Fivvö, hade den vita snigeldoktorn sagt. Feber. Det är så det börjar, med hög feber. Den sjuke känner sig trött också. Och håglös, fast den inte kommit i puberteten. Tv:n visade röda, slemmiga bollar som pulserade och växte, fyllde rutan.

-Tumörer, sa doktorn. Man skulle kolla om man hade en knöl, typ i ljumsken. Knölen kunde vara en tumör, en livsfarlig cancertumör... Totte flyttade sig närmare tv:n. En knöl i ljumsken...?

Nu kom det en unge, en snorig men rätt normal och alldeles levande som skuttade omkring som vem som helst och skrattade. Sedan låg den plötsligt i en sjukhussäng med dropp. Som morfar. Den ungen hade dött efter bara två veckor och man fick se hur mamman grät ögonen ur sig på begravningen.

-En lömsk sjukdom, sa doktorn. Ungen hade haft lockigt hår och röda kinder. Röda av feber. Och knöl. -Det finns inget att göra, sa doktorn. Trots intensiv forskning på området. Sjukdomsförloppet går snabbt. Nästa vecka ska vi tala om ulcerös kolit. Doktorn stirrade på Totte med sina röda ögon, vinkade sakta med sin snigeltass. Slut för i dag, dags för reklam."

Totte hittar en knöl och efter det han hört doktorn säga beslutar han sig för att han har cancer och bara två veckor kvar att leva. Han letar upp ett måttband som han börjar klippa av 10 centimeter per dag från, och när måttbandet är slut ska han dö.

Men det är ju så mycket som han vill hinna med innan han dör. Och nu vågar han också göra saker som han förut varit för feg för. Han börjar till exempel säga ifrån när mobbarna Kurt och Filip är elaka, han säger också till gympaläraren att han vill vara med på fotbollen, inte bara gå på promenad som resten-gänget tvingas göra. Resten, är de som blir kvar när de duktiga valt sina lag.

Att ha kort tid kvar att leva är inte så enkelt. Lite stressigt är det allt. Och dessutom får han en hund av sina föräldrar - som sällskap när de måste jobba sent. Och vad gör man egentligen av sina sista decimetrar innan man dör? Rullskridskor skulle han vilja prova...

Totte säger inget till sina föräldrar. Det är bättre om de inte vet. De skulle ju bli så ledsna annars...

En bra bok som är både rolig och tänkvärd mitt i all tragedi. Och vem kan man egentligen lita på??

Svårt & sorgligt för mellanstadiet.

/Birgitta

Svartskogen av Helena Bross

Det är snart sommarlov och Teo och Bianca har friluftsdag med skolan. De går vilse och hamnar vid Svartsjön. Eftersom ingen av dem varit där förut bestämmer de sig för att utforska sjön lite. När de kommer närmare hittar de en stor flat sten. Den ligger där mitt i sjön - som om ett klippblock trillat ner från himlen. Den här platsen blir deras hemliga plats och de återkommer dit när sommarlovet börjat för att bada.

sidan 10-12
"-Ska vi ta ett dopp till? frågade jag.
Kvällssolen värmde fortfarande och vattnet var spegelblankt.
-Okej,sa Bianca.

Vi dök i och simmade bort till det gamla kullfallna pilrädet. Roten hade nästan släppt från marken och trädet hängde ut över vattenytan. Man kunde klättra upp på det och stå där och gunga medan man höll i sig i grenarna. Trädet sviktade upp och ner. Bianca och jag klättrade upp och satte fart på trädet. Trädstammen knarrade och grenarna doppades i vattnet.

Men plötsligt stannade Bianca.
-Titta! sa hon. En stor svart fågel kom flygande över sjön. Jag blev nästan rädd, för den var på väg rakt mot oss. Den satte sig på en torr gren i trädet bredvid och gav till ett hest krax. Vi stod alldeles orörliga på trädstammen. Fågeln satt stilla och tittade ner på oss med svarta pärlögon. Den kraxade en gång till. Sedan bredde den ut vingarna och flög runt sjön en gång innan den försvann över skogen.

-Vad var det för fågel? undrade Bianca.
-Ingen aning, sa jag. Vi kan titta i en fågelbok när vi kommer hem.
-Tänk att den inte var rädd, sa Bianca.
-Det kändes nästan som om den ville något, sa jag.

Just då hörde vi vingslag bakom oss. En stor skugga for alldeles över våra huvuden. Fågeln hade kommit tillbaka. Vi hukade oss när vi kände luftdraget från de stora vingarna och tittade förskräckt på varandra. Fågeln tog ett varv över oss och flög sedan bort mot stenen.

Sakta sänkte den sig ner och landade där. Den hoppade lite hit och dit på våra badrockar. Sedan böjde den huvudet och den kraftiga näbben mot stenen.
-Vad gör han? undrade Bianca.
-Det ser nästan ut som om han lämnar något, sa jag.
-En mask eller snigel! sa Bianca och fnissade.
-På våra badrockar? sa jag. Fräscht!"

Det visar sig att den svarta fågeln lämnat en liten blå blomma. Fågeln kan de hitta i en fågelbok - det är en korp - men blomman hittar de inte igen. De tar med sig blomman till skolan och frågar en lärare som blir eld och lågor. Han säger att det är fridlyst och väldigt sällsynt blomma och han vill gärna se den på riktigt.

Växtplatsen där blomman hittades är bredvid Svartsjön. Precis där kommunens gubbar bestämt att en ny väg ska dras - och därmed hotas den vackra blå blomman att utrotas! Men blomman är inte det enda som hotas att utrotas... för i Svartskogen bor också älvor, jättar, troll och de underjordiska...

Teo och Bianca blir god vän med älvan Millevi och tillsammans gör de allt för att rädda skogen och dess invånare. Men utstakningen av vägen har redan börjat och snart kommer maskiner som ska fälla träd och gräva. Kommer barnen, och skogens invånare, att hinna rädda skogen? Och vem av de som bor där kan man lita på?

Del 1 i seriens Svartskogens hemligheter. Mycket fina John Bauer inspirerande bilder.

Magi & fantasi för lågstadiet.

/Birgitta

Silverpojken av Kristina Ohlsson

Aladdins mamma och pappa flyttade till Sverige från Turkiet när Aladdin var liten. De har startat en restaurang i ett gammalt vattentorn. Tyvärr har restaurangen börjat gå lite dåligt så ekonomin är inte den bästa. De tvingas därför sälja huset och istället flytta in i vattentornet.

Sen börjar det också försvinna mat från restaurangen, något som såklart inte är bra då det redan finns lite pengar. I samma veva ser Aladdin en pojke i närheten av vattentornet. En pojke som han inte sett förut. Kan det vara den pojken som tar mat från restaurangen?

sidan 6-8
Det var precis när han kom ut genom ytterdörren som han såg pojken. Han stod en bit bort och tittade på Aladdin. Aladdin blev så förvånad att han höll på tappa ryggsäcken som han hade i famnen.
-Hej,sa han automatiskt samtidigt som han gick mot vägen.

Pojken stod bredvid restaurangskylten som pappa satt upp. Det var något konstigt med honom. Trots att det var kallt hade han bara kortbyxor och en stickad tröja på sig. Byxorna var gjorda av ett tjockt tyg som Aladdin tyckte såg stickigt ut. På fötterna hade han knästrumpor och kängor. Svarta kängor i sprucket läder. Tröjan var svart- och vitrandig.

Pojken svarade inte när Aladdin hälsade. Han bara stod där i snön och tittade. Aladdin tvekade. Han kanske borde stanna. Pojken kunde ju behöva hjälp.
-Har du gått vilse? sa Aladdin. Han kände sig fånig.

Hur då "gått vilse"? Pojken såg ut att vara i tolvårsåldern, lika gammal som Aladdin. Då ställde man sig inte i snön och glodde om man gått fel. Pojken svarade fortfarande inte. Istället släppte han Aladdin med blicken och började gå mot tornet. Hans föräldrar kanske satt inne i restaurangen?

Men pojken med kortbyxorna gick inte in genom dörren. Han försvann runt tornet. Aladdin tittade på klockan. Han hade egentligen inte tid att fundera över killen, han var redan sen. Men nyfikenheten var för stor - Aladdin bara måste se vart han tagit vägen.

Snabbt fick han upp väskan på ryggen och rundade tornet. Men han kom inte många meter innan han stannade. Pojken syntes inte till någonstans.
-Hallå? sa Aladdin.
Ingen svarade.
Märkligt.
Villrådig såg han sig omkring. Pojken var som uppslukad av jorden."

I skolan får eleverna i uppgift att skriva om platsen de bor på och Aladdin väljer att skriva om en gammal silversmedja som tidigare fanns på samma tomt som vattentornet står på. En silversmedja där silvret blev stulet - och aldrig hittades. Kanske kan Aladdin hitta det gamla silvret så familjen får bättre ekonomi igen? Snart har han involverat sina vänner Billie och Simona i ett märkligt mysterium...

Silverpojken är en fristående fortsättning på Glasbarnen.

Rysare skräck spöken för mellanstadiet.

/Birgitta

Inbrott i skolan av Lena Lilleste

Tommy och Flisen går i samma klass. Nu har klassen tillsammans samlat in pengar till klasskassan och det börjar närma sig ett beslut av vad de ska göra med pengarna. Fröken har tagit upp kuvertet med pengarna och precis när klassen kommer med förslag på vad de vill göra går brandlarmet. När eleverna kommer tillbaka till klassrummet upptäcker de att kuvertet är borta!

Det är Flisen som tagit kuvertet. Men nu ångrar han sig. Jättemycket! Han går till Tommy för att få hjälp.

sidan 19-20

"De spelar TV-spel en stund till och när Tommy har slagit Flisen för fjärde gången i rad sätter sig Flisen på Tommys säng och ser lite konstig ut.
-Vad är det? frågar Tommy. Blir du sur för att jag vinner hela tiden?
Flisen svarar inte.
-Berätta nu vem du är kär i, säger Tommy och plockar ihop TV-spelet.

Flisen sitter och tittar på sina fingrar. Sedan lyfter han på huvudet och tittar på Tommy.
-Lova att du inte berättar för någon.
-Jag lovar, säger Tommy glatt. Vem är du kär i?

-Nej, det handlar inte om det, säger Flisen. Lova nu att du inte berättar det för någon.
-Vadå? säger Tommy.
-Du måste lova att inte berätta det för någon, säger Flisen igen.
-Men vad är det? säger Tommy och tycker det börjar kännas obehagligt.

-Först måste du lova och svära. Tommy håller upp ena handen i luften.
-Jag lovar och svär att inte berätta ett enda ord för någon.
-Bra, säger Flisen och ser lättad ut.

Tommy undrar vad det är han ska få höra. Han känner sig lite orolig. Men Flisen säger inget. Istället lyfter han på tröjan och drar fram ett brun kuvert ur byxorna. Tommy stirrar. Det är ett likadant kuvert som Annika höll upp idag i klassrummet.

Klasskassan... Tommy tittar på Flisen. -Är det...?
Flisen nickar.
-Men, för helvete, Flisen! Är det du som har snott klasskassan?

Det flimrar framför ögonen på Tommy och han är tvungen att sätta sig ner på golvet. Han är så chockad att han inte säger någonting på en lång stund. Flisen, hans bästa kompis, har snott klasskassan. Flisen är en tjuv!"

Tillsammans försöker de komma på ett sätt att lägga tillbaka pengarna i klassrummet utan att avslöja vem tjuven är. Det ena leder till det andra och snart är de inblandade i en stor härva... hur ska de ta sig ur knipan?

Första delen i en serie. Tur att det finns fler delar - för man vill följa Tommy & Flisen och deras upptåg.

Mysterier för mellanstadiet som även passar utmärkt till högläsning.

/Birgitta

Fullmåne av Ewa Christina Johansson

Lukas har tillsammans med sin mamma och storasyster Anni flyttat tillbaka till den lilla staden där de bodde för sex år sen. Då bodde de också i samma hus. Ett gammalt hus som tillhör deras morbröder Mac och Cal. Fast nu är det bara Mac. Cal försvann spårlöst för sex år sen och ingen vet var han finns...

Lukas hör ljud i det gamla huset, och han kan inte låta bli att undersöka var det kommer ifrån.

sidan 13-15

"Det var samma ljud om hade väckt mig tidigare. Flera nätter i rad förra månaden. Alltid vid samma tid. Klockan 3. Små ljud. De kunde vara vad som helst. De nätterna det var fullmåne lät det mest. Då var jag inte så kaxig. Jag stirrade på dörren och undrade om någon skulle komma in. Men ingen dök upp...

...och ljuden försvann. Fullständigt.

Från en natt till en annan var de borta. Flera nätter hade jag smugit ut ur mitt rum. Bort till vindsdörren för att lyssna. Med örat tryckt mot dörren och utan att andas. Jag försökte höra något. Det fanns inget att höra.

Jag frågade min syster Anni och mamma om de hade märkt något. Men de stirrade bara på mig. De frågade vad jag menade.
-Du har sådan fantasi, Lukas, sa mamma. Hon skakade på huvudet.

Hade jag inbillat mig? Så var det nog. Jag hade faktiskt nästan glömt allt - fram till nu. Just den här natten hörde jag något från vinden igen. Det var precis som förra gången. Jag tvekade. Det var kallt på golvet. Jag ville egentligen inte gå upp. Men fötterna bestämde själva. De ville upp."

Det är någon som försöker dölja vad det är som finns på vinden, men Lukas kan inte släppa det och forskar vidare. När sen hans kompis Lukas försvinner i skogen med ett skrik: "-Lukas... hjälp mig... den..." blir det ännu mera spännande.

En rafflande historia i högt tempo. Lättläst rysare för mellanstadiet.

/Birgitta

Matchad av Ally Condie

Tänk dig att leva ditt liv utan att få bestämma över det själv. Tänk att allt från kläderna på kroppen till vad du stoppar i munnen bestäms av någon annan. Så är det för Cassia. Samfundet bestämmer allt. Från när man får skaffa barn till när man ska dö.

Efter att jorden kollapsat har samfundet startat upp allt på nytt. Men för att undvika tidigare misstag har det bestämts att intrycken ska minimeras och antalen beslut en människa ska tvingas ta minskas. Det finns bland annat bara 100 sånger kvar, 100 dikter, 100 målningar... resten har förstörts.

Maten komponeras ihop speciellt för varje person och kommer hem till husen med ett transportband. Alla har likadana kläder, man får inte hälsa på varandra och efter ett visst klockslag på kvällen är det utegångsförbud.

En av de viktigaste sakerna samfundet kontrollerar är vem man får gifta sig med. Det sker det året man fyller 17 år och ens match presenteras för en på en stor matchningsbankett. Under den kvällen får deltagarna också låna speciella kläder för att vara extra fina...

sidan 7
"Jag vrider på dosan och förundrar över hur perfekt över- och underdelen passar ihop. Lika perfekt kommer snart jag själv att vara matchad.

Eftersom jag fyller år den femtonde, samma dag som banketten hålls varje månad, har jag alltid hoppats att jag skulle bli matchad på min födelsedag - men jag visste att det inte alls var säker att det skulle bli så. Man kan bli kallad till sin bankett när som helt under året efter att man fyllt sjutton.

När meddelandet om att jag verkligen skulle bli matchad på min födelsedag kom via kommunikationsporten för två veckor sedan, tyckte jag mig nästan höra hur alla bitar föll på plats, precis som jag alltid hade drömt att de skulle göra. För trots att jag som nybliven sjuttonåring inte ens hade behövt vänta en hel dag på min match, hade jag på sätt och vis väntat hela mitt liv."

Resultatet av matchningssystemet är att människorna lever längre och bättre än några andra människor i historien och att man garanterat föder fysiskt och psykiskt friska barn. Och Cassia är en del av detta. Men är det OK att låta någon välja vem man ska bli kär i? För tänk om man blir kär i någon annan i stället... vad gör man då??

Framtidstrilogi som håller läsaren i ett hårt grepp. Man riktigt känner hur instängd och kontrollerad Cassia är - och samtidigt hur skönt det är att få bestämma själv. Fortsättes av Korsad och Utvald.

/Birgitta

En mördarkatts dagbok av Anne Fine

Katten Tuffy bor tillsammans med sin matte Ellie och hennes föräldrar. Huset de bor i har en underbar trädgård, där Tuffy går på upptäcktsfärd och hittar allt möjligt. En dag kommer han hem med en fågel. En annan dag - samma vecka - med en mus. Alla döda såklart.

Sidan 3 -4

"Okej, okej. Så skjut mig. Jag dödade fågeln. Hallå, jag är en katt. Det är mer eller mindre mitt jobb att krypa omkring i trädgården och jaga gulliga små pippifåglar som knappt klarar av att flyga från den ena häcken till den andra.

Så vad skulle jag göra när en av de där stackars duniga små fjäderbollarna i princip kastade sig in i munnen på mig? Jag menar, den landade praktiskt taget på min tass. Jag kunde ha gjort mig illa.

Okej, okej. Jag smockade till den. Men jag fattar ändå inte varför Ellie var tvungen att gråta ner min päls så mycket att jag nästan drunknade, eller krama mig så hårt att jag nästan kvävdes?

"Åh, Tuffy!" sa hon alldeles snorig och rödögd och helt begravd i våta pappersnäsdukar. "Åh, Tuffy. Hur kunde du?"

Hur jag  kunde? Jag är en katt."

Men när Tuffy en dag kommer hem med grannarnas fina vita kanin, då är måttet rågat för familjen. Och hur i alls sin dar lyckades Tuffy få in den feta kaninen genom kattluckan? Hur ska familjen komma sig ur den här knipan?

En mycket rolig bok, som tyvärr tog slut alldeles för fort. Tur att det finns fler!

/Birgitta

Inmurade av Lena Ollmark

Den lilla skolan har just renoverats under sommaren. Källaren har gjorts om för att få plats med en ny slöjdsal. Under arbetet har det rivits en vägg, och lönnrummet och dess innehåll som hittades bakom väggen har rejält skakat om byggnadsarbetarna. Men ingen säger något...

Efter ett långt och skönt sommarlov är det så dags för barnen att börja skolan igen. För en av dem, Leo, är allt nytt. Han har flyttat ut på landet tillsammans med sina föräldrar. För att börja om. Här är det ingen som vet något om vad som har hänt.

För två andra elever i klassen är allt som vanligt. Natta, som alltid vill göra allt rätt och inte göra någon besviken. Sen är det Teddy, som ser skolan som något nödvändigt ont som han bara måste genomlida för att mamma och pappa ska hålla sig lugna och fortsätta låta honom spela. Datorn och spel är hela hans liv.

Natta får uppdraget av sin lärare att "ta hand om" Leo och lära honom hitta och känna sig välkommen. Natta säger ja av bara farten, det är ju så hon alltid gör. Men under deras rundvandring råkar de hamna nere i källaren - där läraren sagt att de absolut inte får vara på grund av olycksrisken med alla maskiner.

Plötsligt ringer det ut till rast - och nu kan de inte gå upp igen utan att bli upptäckta - så de försöker gömma sig istället... och plötsligt hör de steg i trappan...

sidan 34-35
"Längsmed ena väggen hade Natta sett en plywoodskiva som stod lutad mot en splitterny svarv. Så ljudlöst som möjligt slank hon nu in bakom skivan och ner under svarven. Det var ett bra gömställe. Därifrån hade hon full uppsikt över dörröppningen. Samtidigt svor hon tyst för sig själv.

Enda anledningen till att hon nu satt där nere var att Anders bett henne ta hand om Leo. Du kan väl vara försöka se till att han känner sig hemma, hade han sagt. Du är ju så himla bra på sånt. Natta hade granskat den den blonda osäkra killen. Inombords suckade hon. Visst ville hon att han skulle trivas och komma in i klassen - men varför måste det vara hennes jobb? Det var så typiskt. Så var det jämt. Men mot Anders log hon brett och svarade: Det är klart. Inga problem. Anders hade gett Natta ett tacksamt leende. Det hade känts bra när han klappade henne på axeln. Han tyckte att hon var duktig.

Natta hukade sig. I mörkret hörde hon någon springa hastigt över betonggolvet. Sedan kände hon hur Leo trängde sin in bakom henne. Natta kunde inte protestera utan att ge ljud ifrån sig. Istället kröp hon framåt för  att få mer plats. För ett ögonblick fastnade hon med sitt armband i en hake på maskinen men lyckades ta sig loss.

Hennes irritation växte. Hur hjälplös var den här killen egentligen? Hur svårt kunde det vara att hitta ett eget gömställe? Visst var det synd om honom om hans gamla klasskompisar varit taskiga mot honom, men ärligt talat verkade han rätt jobbig.

Silhuetten av personen som kommit nedför trappan stod nu i dörröppningen och tycktes spana in i slöjdsalen. Han trevade över väggen efter en strömbrytare. Natta huttrade till. Hon hade plötsligt börja frysa. Hon kunde inte riktigt förstå varför. Hur kunde det vara så kallt där under svarven när resten av slöjdsalen var varm? Det måste finnas en ventil någonstans.

Hon backade några centimeter mot Leo men stannade hastigt upp när hon kände en isande kyla över ryggen. Leo var kall som ett kylblock. Det var han som fått henne att frysa. Nattas tankar avbröts av en röst:

-Hall? Är det någon här?
Till sin förvåning insåg hon att det var Teddys röst. Vad gjorde han här nere?

Innan hon han svara honom hörde hon ett svagt klingande ljud. Det liksom ekade mellan väggarna, som ett vindspel med snäckskal som slog mot varandra. Men det var inget vindspel. Det tog Natta ett ögonblick innan hon hörde vad det var. Det lät som en liten flicka skrattade. Av någon anledning fick ljudet håret att resa sig i nacken på Natta. Det lät helt enkelt inte verkligt.

Då tändes plötsligt ljuset i slöjdsalen och Natta ryckte ofrivilligt till. Rörelsen fick plywoodskivan att välta och den slog i betonggolvet med en smäll. Sedan blev allt tyst. Det klingande skrattet hade försvunnit.

Under en arbetsbänk på andra sidan salen fick hon syn på Leos förskräckta min. Men hur? Han hade ju just varit bakom henne. Eller? Natta såg sig hastigt om. Luften bakom henne var fortfarande kall men i det smala utrymmet under svarven var det helt tomt."

Det kommer att hända fler konstiga saker i slöjdsalen, och Natta kan inte riktigt släppa det som hände först gången hon var ner. Och hur är det med den ruskiga ramsan som de små barnen sjunger och dansar till, är den verkligen så oskyldig som barnen tror?

Firnbarn trygga, firnbarn trygga

Varför har ni varit stygga?

Firnbarn små, firnbarn små

Döden tar er nog ändå

Detta är första delen i en ny serie om "Firnbarnen". En spännande och kusligt bra bok!

/Birgitta

Höstterminen är i full gång!

Här har allt börjat om igen. Eleverna är på plats och fyller de under sommarlovet så tomma korridorerna. Högstadiet har lånat sina läromedel - eller de flesta är klara i alla fall. "Bänkböckerna" håller på och hittar ut till bänkarna och eleverna håller på och lär känna varandra. Skolan har börjat igen!

/Birgitta