Ny sångberättelse på gång...

Sångberättelsen är ett samarbete mellan mig som skolbibliotekarie och Annika, som arbetar som musiklärare på låg- och mellanstadiet. Vi har plockat ut ett antal låtar som eleverna får öva när de har musik.

Mellan varje låt får barnen sen skapa en del av en saga. Resultatet blir som en "stafettsaga", en sångberättelse, där man fortsätter på det ställe där sista gruppen stannade. Berättelsen knyter ihop sångerna och själva sagan växer alltså fram mellan låtarna.

Sångberättelsen vaktas av "Den blodtörstiga tigern"... och bara genom att göra en ramsa och killa lite öppnar den sig...

Efter det får barnen höra sagan så långt den hunnit växa fram - tills man kommer fram till den del de själva får vara med och skapa. 

Nu har nästan alla klasser på lågstadiet varit med och gjort "sitt" kapitel till sångberättelsen. Kvar är åk 3 som får äran att "knyta ihop säcken" på den här stafettsagan.

Fredagen efter sportlovet är det dags. Då är det storsjung i lekhallen för alla elever som varit delaktiga. Då äntligen får alla höra hela sagan och sjunga sångerna till.

/Birgitta

Utställning av åk 5

Eleverna i åk 5 har på textilslöjden arbetat med att sy förvaring.

De har lärt sig symaskinen, programmering, återbruk samt att sy blixtlås.

/Birgitta

I ljusets makt av Leigh Bardugo

Redan första kapitlet hugger tag i en och bäddar för sträckläsning:

sidan 11-12

"Före

Tjänstefolket kallade dem malenchki, små spöken, för att de var minst och yngst och för att de hemsökte hertigen hus likt fnittrande fantomer, kilade fram och tillbaka genom rummen, gömde sig i skåp för att tjuvlyssna och smög in i köket för att stjäla de sista av sommarens persikor. 

Pojken och flickan hade anlänt med några veckors mellanrum, ytterligare två föräldralösa barn från gränskrigen - ömkliga flyktingar som räddats från ruinerna av avlägsna städer och första till hertigens egendom för att lära sig läsa och skriva, och för att lära sig ett yrke. 

Pojken var kort, knubbig och ständigt leende. Flickan var annorlunda, och det visste hon om. När de satt hopkrupna i ett köksskåp och lyssnade på de vuxnas skvaller hörde hon hertigens hushållerska, Ana Kuya,säga: 

"Hon är en ful liten unge. Inget barn borde se ut så där. Blek och sur,som ett glas mjölk som stått framme för länge." 

"Och så mager!" svarade kokerskan. "Hon äter aldrig upp sin middag." 

Pojken, som satt hukad bredvid flickan, vred på huvudet och viskade: 

"Varför äter du inte?" 

"För att allt hon lagar smakar lera." 

"Jag tycker det är gott." 

"Men du äter ju vad som helst." 

De tryckte sig mot springan i skåpluckan igen. Ett ögonblick senare viskade pojken: 

"Jag tycker inte att du är ful." 

"Sch!" väste flickan. Men i skydd av de mörka skuggorna i skåpet log hon."

Flickan heter Alina och pojken Mal. De växer upp på barnhemmet som syskon och delar och berättar allt för varandra. De lär sig också mycket riktigt att läsa och får så småningom lära sig ett yrke. Alina går som lärling för att bli kartritare och Mal soldat. Det pågår fortfarande ett stort krig i deras land, Ravka.

Nu är det bestämt att båda ska följa med och korsa skuggsänkan. Ett område land försjunken i mörker. Där vilda bestar bor. Bestar som flyger, attackerar och äter de människor som försöker korsa sänkan.

Under resan över sker en attack och Mal hotas till livet. Inom Alina väcks då en uråldrig kraft till liv. Den räddar livet på Mal. Men alla blir rädda och Alina förs till huvudstaden. Där finns landets magiska elit, Grishan. Det visar sig att Alinas krafter är magiska. Och oerhört sällsynta. Hon sätts genast i skola för att lära sig hantera dem.

Långt borta från henne finns Mal kvar mitt i kriget. Alina saknar honom och försöker få kontakt. Men tiden går, och inget svar kommer. Och ju längre tiden går ju mer fascinerad blir Alina av Grishans ledare, Skuggmästaren. 

Skuggmästaren försöker hjälpa Alina att bemästra sina krafter. Men varför är han så intresserad av just henne? Och hennes krafter? Alina har så många frågor och varför svarar inte Mal? Den enda människa hon någonsin litat på. För kan hon verkligen lita på Skuggmästaren? Inte ens hans egen mamma litar ju på honom...

Fascinerande värld med en oerhört spännande och fängslande kärlekshistoria och öde. Tur att det finns tre böcker - för när första är slut är det bara att skynda sig läsa bok två!

I ljusets makt är första delen i den spännande Grisha-trilogin. Den följs av Stormens öga och avslutas med Ur askan.

Fantasy för ungdomar. Utgiven av Gilla böcker.

/Birgitta

Min brorsa heter Noa av Anna-Clara Tidholm

Saga bor med sin mamma och sin bror Noa i en förort till en stor stad. Högt uppe i ett höghus. Noa är nästan alltid arg. Sen har han bestämt att han inte ska heta Noa längre. Han vill heta Viking. Sagas bästa kompis heter Anisa. En dag får de se Noa nere på stan:

sidan 22-25
"En gång satt vi på en bänk vid torget. Vi väntade på att Majsy skulle nosa färdigt i en blomrabatt. Då fick vi se Noa och hans kompisar. Dom hade färgburkar i händerna och sprutade med färg på den där stora stenklossen som ligger i dammen.
-Noa! ropade jag och sprang fram. Då skrek han bara:
-Stick!

Vi såg att dom sprejade nåt tecken en massa gånger, sen sprang dom. Det där tecknet har han i sitt rum också, på väggarna till och med. Fast mamma sagt till honom att tvätta bort.
-Vad är det där för tecken, frågade jag sen.
-Det är hakkors vet du väl, sa Noa. Är du dum eller.

Anisa och jag hade inget att göra en dag. Så vi tog stora papper och färgpennor och ritade en massa såna hakkors. När Noa fick se dom blev han nästan galen. För vi hade ritat fel, sa han. Sen visade han oss hur man ritar hakkors rätt.

När han lugnat sej frågade vi varför han hade så mycket hakkors överallt.
-För att nazister har det, sa han då.
-Nazister, är dom bra? frågade vi.
-Dom är bäst, sa han då. För dom gillar inte svartingar. Såna som du hänger med.

Då menar han Anisa, för hon är mer brun i skinnet än vad jag är. Hon har svart hår. Och jag har brunt hår, precis som Noa. Vi tycker Noa snackar skit. Vi är faktiskt bästa kompisar, Anisa och jag. Vi har varit kompisar ända sen vi gick på dagis. Vi ska vara kompisar hela livet. Det har vi bestämt.

Förresten har Noa ingen bästa kompis."

Saga och Anisa börjar fundera på det där med hakkorsen och googlar. Det de ser är hemskt. En dag går de in i Noas rum när han inte är hemma. I en väska hittar de knivar. Riktiga knivar. När deras mamma konfronterar Noa med detta blir han arg, tar sin väska, och sticker hemifrån.

I skolan är det också mycket hakkors. Polisen är där och frågar. Saga vågar inte säga något. Noa är ju hennes bror! Som glider allt längre ifrån familjen. Hur ska de göra för att få honom tillbaka?


Genom 8-åriga Sagas ögon får man ta del av den här fina berättelsen om vänskap i familjen. Och det hemska när rasismen kommer allt för nära. Svårt och sorgligt för lågstadiet. Med tanke på temat passar den också utmärkt som högläsning.

Utgiven av Alfabeta förlag.

/Birgitta

Den stora häxjakten av Sofi Hjort

Den stora Häxjakten bygger på den sanna historien om hur några barn och ungdomar på Södermalm i Stockholm startade ett rykte. Detta rykte gjorde sedan att att åtta oskyldiga kvinnor dömdes till döden. Det här var på den tiden, 1676, då folk trodde på Blåkulla, häxor och kvastar.

Folk trodde på allvar att det fanns kvinnor som tog med sig barn på sin kvast och flög till Blåkulla med dem, där de sen festade tillsammans med djävulen. Barnen blev piskade med levande ormar och kom sen hem trötta och griniga eftersom de inte fått sova.

Så startade ryktet:

sidan 17-18
"Plötsligt en dag börjar det viskas ett särskilt farligt ord som sätter skräck i folk. Häxa! 
Ordet hoppar från mun till mun och sprider sig som en löpeld. Folk börjar tro att det är sant, att det på riktigt kan finna häxor. Varför skulle alla plötsligt prata om det annars? 

Visst har det väl hänt förr att grälande grannar någon gång skrikit "din rackarns trollkona" till varandra. Men då var det inte på det här sättet. 

Hökare Lind har fått många nya kunder på sistone. Det kan bero på att han den här våren, 1676, har fått en inneboende som är bra på att berätta historier. Han som har flyttat in är en släkting som heter Johan och är 12 år. 

Johan kommer uppifrån Gävle och kan berätta historier om Blåkulla som om han själv varit där. Barn och ungdomar lyssnar med öronen på helspänn. Säkert en och annan vuxen också. 

Kanske har Johan sett några misstänkta häxor här i kvarteren?"

Så sprids de illvilliga ryktena. Och fort går det. Om den fisförnäme "Vipp-upp-med-näsan", eller "Näslösan". Och så helt plötsligt så har häxrättegången startat. Och först ut till galgbacken är mössmakerskan Anna Månsdotter. Även kallad "Vipp-upp-med-näsan" av elakt folk som tycker hon är fisförnäm.

Hon är först ut att halshuggas. Men tyvärr inte den sista... Och det bara på grund av elakt skvaller!

Riktigt bra och spännande läsning. Att berättelsen har historisk förankring gör den bara ännu bättre! Om hur lätt det är att starta ett rykte  - men hur svårt det är att få stopp på det. Om hur ett enkelt rykte kan ge oanade konsekvenser.  Såhär i tider när "clowner" och annat som kanske behöver källgranskas...

Förr i tiden för mellanstadiet. Passar utmärkt som högläsning.
Ola Skogäng har gjort de svartvita bilderna.
Av Alfabeta förlag.

/Birgitta