Regnbågshyllan

Lagom till skolavslutningen har elever målat regnbågen klart :)

Så fint det blev. Tack!

/Birgitta

Världsbokdagen 23/4 2018

Det har blivit tradition här på Hagaskolan att intresserade elever från högstadiets grundsärskola är med och planerar in aktiviteter till Världsbokdagen. Så även i år! Och i år blev det nog också rekord i hur många som kom och firade dagen på biblioteket.

Det som eleverna planerade fram var pyssel. Två varianter av bokmärken, en att vika origami och en att klippa och klistra. Gamla urgallrade böcker fanns att klippa bilder ur och man fick även möjlighet att välja ett annat märke.

Svårt att välja...

Sagostunder, där elever från förskoleklassen bjöds in att lyssna på högläsning. Bra träning både för de inbjudna och de som ville läsa högt :)

Det fanns en station där elever som ville kunde sätta sig ner en stund och skriva en liten saga.

Sagor blir till.

Utställning: på fönstret ut mot korridoren hängdes det upp bokrecensioner som eleverna gjort tidigare i klassrummet.

Tipspromenad samt "gissa hur många böcker som ligger i högen"-tävling.

Hmmm. Hur många böcker i högen...

Ja undrar om jag fick med allt? Tror det. En fullspäckad och rolig dag. Tur att den kommer tillbaka nästa år. Då får vi se vad som händer då!

/Birgitta

Anna Tizianna på viktigt uppdrag i New York av Emma Fäldt

Anna bor med sin mamma, pappa och lillebror. Nu är det bara några veckor kvar till julafton, och alldeles snart ska Anna åka till New York med sin familj. Men än så länge är de kvar i stan. Och Anna är ute med sin vän Lisa och leker snöbollskrig med de andra barnen på gården.

Det är riktig kramsnö, och snöbollarna yr i luften. Så händer det som inte får hända...

sidan 17-21

"Anna kastade snöbollarna i rasande fart. Hon måste träffa honom innan han hann fram till 4B. Hon var riktigt nära nu, tog sats och svingade iväg en snöboll det hårdaste hon kunde. 
-Krasch! 
David som bara hade en halv meter kvar till sin skyddade zon stannade förvånat upp. 
-Mitt i prick! Och den här gången var det inte mitt fel, sa han och skrattade till. 

Anna stod som förstenad och bara stirrade. Stirrade vid sidan av port 4B strax ovanför David. Glassplitter låg överallt i snön och glittrade som krossade isbitar. Ett fönster hade gått i tusen bitar. Anna kände hur hjärtat bultade hårt och benen blev skakiga. Fönstret tillhörde lägenheten där den läskige gubben Jacobsson bodde. 

De andra barnen kom springande och stirrade förskräckta mot fönsterrutan, eller rättare sagt, mot det som var kvar av den. 
-Det kommer någon! Lisa skrek till och började springa. 
Anna såg ett gråhårigt huvud som tittade fram bakom gardinen vid det trasiga fönstret. 
-Spring för livet! ropade David. 

Alla utom Anna började springa i full fart.
-Hörru ni där, stanna! hördes det från det gråhåriga huvudet som skymtades bakom gardinen. 

Då började Anna också springa. Allt vad hon orkade på sina skakiga ben."

Men Anna känner att det är fel, att hon sprang iväg. Så lite senare tar hon mod till sig och ringer på hos farbror Jacobsson. Då visar det sig att han inte alls är elak. Eller arg för det som hänt. Han hade ändå tänkt byta ut den rutan.

Anna berättar för Jacobsson att hela familjen ska ut och resa till New York, och då visar det sig att han också varit där! Och vilka historier han har att berätta! Som ung jobbade han på en båt som åkte runt hela världen, och vid ett tillfälle stannade båten till i New York. Där träffade han en jättefin flicka - och blev förälskad!

Jacobsson och flickan hade tänkt gifta sig när båten kom tillbaka från sin nästa resa. Men under den resan blev Jacobsson sjuk i polio, och som en följd av det blev ena benet förlamat och han började halta.

Då började han tänka på flickan som han älskade. Att hon var värd en bättre man. En man som kunde ta hand om henne. En man som kunde lära henne åka skridskor. Så han skrev ett brev som han tänkte lämna till henne när de kom tillbaka till New York. Men väl där vågade han aldrig lämna brevet. Så flickan fick aldrig veta vad som hänt honom. Men ända sen dess har gubben Jacobsson älskat henne och blev aldrig tillsammans med någon annan.

När Anna hör hans berättelse kommer hon plötsligt på en superidé! Hon SKA ju snart åka dit! Hon då kan ju hon ta med sig brevet!!

Men. Hur ska hon nu göra? Mamma och pappa vet inte vad som hänt att hon krossat ett fönster. Så hon kan ju inte berätta om farbror Jacobsson. Men kanske kan hon säga att hon ska köpa något till en kompis på exakt den adressen kanske? Anna trasslar in sig hit och dit, men hon är envis. Brevet SKA fram...


En bok om kompisar och kärlek. Både livslång kärlek till någon som aldrig blivit glömd, men också kärlek mellan två vänner. För Anna och gubben Jacobsson blir riktiga vänner.
Rolig och spännande bok för lågstadiet, utgiven av Idus förlag.

/Birgitta

Julias superkrafter av Malin Roca Ahlgren

Det är snart slut på jullovet. Julia ska börja andra terminen i sjuan, men hon tycker det ska bli jobbigt. Att inte veta vad som ska hända. Första dagen börjar heller inte speciellt bra:

sidan 29-32

"-Nej men hörrni, sätt er ner, skrek Micke. Jag vet att det är jobbigt första dagen efter lovet och just därför ska vi inte ha en vanlig dag idag. Vi ska ha schemabrytande dag. 

Julia ville gå därifrån, gå hem. Så här skulle det inte vara. Det var inte det här som hon hade förväntat sig. Hennes händer mot väggen var kallsvettiga och hade nog lämnat avtryck. Hon svalde. Och igen. Hon sökte Mickes blick. Men hon fick ingen respons. 

Hon förstod inte varför hon skulle vara där, i den där röran. Det stod inte heller någon information på tavlan. Vad skulle de göra? Skulle de vara här inne hela dagen? Hur länge? Frågorna snurrande runt. Julia kände sig yr och huvudvärken började smyga sig på. 

-Vad ska vi göra idag då? frågade till slut Alice rakt ut. 

-Om ni bara är lite tysta så ska jag försöka förklara det, sa Micke. 

-Ok håll mun allihop då, skrev Wille och hoppade ner från bänken och slog av Leonard hörlurarna. 

-Vad fan gör du? 

Lyssna på magistern, Leo, skrattade Wille. 

Dimitra och Molly tystnade och såg på Wille. Julia suckade. Sneglade på Lisa som hade dragit ner luvan över ögonen. 

Leonard blev arg och gick ut ur klassrummet och lämnade dörren öppen bakom sig. William ryckte på axlarna och sa: -Inte mitt fel väl, jag försökte ju bara hjälpa till lite här. 

Micke suckade och drog handen genom håret. Sen såg han mot Lisa och Julia som stod vid dörren som Leonard lämnat öppen. 

-Kan du stänga dörren snälla Julia? ... -Julia, hörde du inte vad jag sa? frågade Micke och såg förbryllat på henne. 

Varför såg han på henne sådär? Vad hade hon gjort nudå? 

Micke gick och stängde dörren själv och när han stod bredvid Julia frågande han: 

-Varför stängde du inte dörren när jag bad dig om det? 

- Du sa ju "Kan du". Och Ja, det kan jag väl, tänkte jag, men du sa inte att jag skulle stänga den."

Micke är ganska ny lärare i klassen, och förstår inte alltid Julia och vad hon behöver. Men Julia får hjälp. Julias pappa, lärarna, rektor och specialpedagogen på skolan styr tillsammans med Julia upp situationen. Julia får berätta vad hon är bra på, och vad som fungerar sämre i vardagen. Tillsammans gör de upp vissa hållpunkter att följa för att Julias skoldagar ska fungera bättre.

Boken handlar om Julia. En helt vanlig tjej, fast lite ovanlig också. Hon har asperger/högfungerande autism. Här får vi följe henne i hennes vardag. Hennes tankar och hur hon upplever världen runt omkring henne. Boken är fascinerande och spännande att läsa och få följa med Julia i hennes vardag. Den passar därför både barn och deras föräldrar samt skolpersonal. 

Högläsningstips från äppelhyllan, utgiven av Kikkuli Förlag. 

Författaren har även skrivit böckerna Coolt med ADHD, Jag har ADHD och Vad är det med Lisa?.

/Birgitta

George av Alex Gino

George. Föds med snopp, men inners inne vet George att hon är en flicka. Det har hon alltid vetat. Men hur ska hon få övriga att förstå att det är så? Inte ens mamma och storebror anar något. Men så ska skolan spela en teaterpjäs, och allt George vill är att få spela huvudrollen, grisen Charlotte, ur Min vän Charlotte av E.B White.

Tillsammans med sin allra bästa vän Kelly övar de repliker tills de kan allt flytande. George har fått Kelly att förstå att hon egentligen är en flicka, och med rollen som Charlotte kanske fler kan se vem hon egentligen är. Det är en hisnande tanke. George ser verkligen fram emot provspelningen. Och nu är det äntligen Georges tur att provspela för sin lärare:

sidan 70-72
"I korridoren satt fröken Udell i den klumpiga stolen - det som matchade den klumpiga katedern. Stolen såg bortkommen ut utan sin kompis.
"Du har inte papperet med dig, George", sa fröken Udell.
"Jag behöver det inte."
"Jaså, det var ett gott tecken. Det betyder att du måste ha övat." Fröken Udell log vänligt.
"Men tala tydligt."

Innan fröken Udell hann säga något mer blundade George och började. De första orden hade bråttom ut, men sedan saktade hon farten till den rytm hon hade övat in. Hon kände sig som Charlotte och gav varje ord full uppmärksamhet när de lämnade hennes mun. Orden kändes ännu mer som hennes egna än de hade gjort hemma hos Kelly.

George kom till slutet av Charlottes monolog och väntade på dialogen med Wilbur som följde därefter. Men det kom ingen stickreplik. Hon öppnade ögonen.

Fröken Udell såg bister ut och en tjock rynka hade formats i hennes panna.
"Vad var det där, George?" frågade hon.
"Jag..." började George, men orden stockade sig i halsen. "Jag..."
"Var det något slags skämt? För det var inte särskilt roligt."
"Det var inget skämt. Jag vill vara Charlotte." Georges röst lät mindre nu när hon pratade med egna ord.

"Du förstår väl att jag inte gärna kan låta dig spela Charlotte. Det är många flickor som vill ha rollen. Och tänkt dig så förvirrade folk skulle bli. Om du är intresserad av att spela Wilbur så är det en möjlighet. Eller kanske Templeton - han är en skojig filur."
"Nej tack Jag ville ... bara ..."

"Tack då." Fröken Udell såg på George med underlig blick. "Då går vi tillbaka in igen och gör oss klara att gå hem. Vill du vara snäll och hålla upp dörren för mig?"

George blir verkligen superledsen. Men tillsammans med Kelly börjar de smida en plan. För hur de kan få de andra att förstå att George är en flicka. En spännande plan. Men först måste ju George få öva och känna hur det är att vara flicka på riktigt. Med kjol, smink och en väninna. De ska på utflykt!


Kompisar skola familjen för mellanstadiet utgiven av Lilla Pirat förlaget. Passar också utmärk som högläsning då den tar upp vikten att få vara den man är. Utan omgivningens ibland tuffa krav och förväntningar.

/Birgitta

Minnet av vatten av Emmi Itäranta

Det har gått lång tid sen människorna i den lilla byn hade vatten. Riktigt sötvatten. Nu får de tilldelat avsaltat havsvatten. Ransonerat till varje person. Men man minns, eller har hört talas om, tider när vatten fanns hur mycket som helst. Det kunde till och med finnas i olika former. Snö. Is. Bäckar som rann. Åar. Sjöar. Nu är allt torrt. Skogen är död. Bara sopbergen från en svunnen tid finns kvar. Plastberget.

Noria Kaitio är 17 år och går hos sin far som lärling till att bli temästare. En titel som ärvts genom generationer. Men med uppdraget som temästare följer också många hemligheter. Hemligheter som måste bevaras. Den dagen, då hennes far tog henne till platsen som inte fanns, får Noria del av den största hemligheten av alla. Platsen är en underjordisk källa. Med rent, friskt källvatten. Från källan leder en ledning ner till huset, och vattnet används bland annat till teceremonierna.

Krig har härjat i världen, och Kina har tagit makten över Europa och Skandinavien. Nyheter filtreras genom poddar, som den mäktiga staten Nya Qian ger ut. Den globala uppvärmningen har gjort vatten till en bristvara, och svarthandeln ökar och den som missbrukar vattnet straffas hårt. Att då få veta att det finns en källa av friskt vatten - när det finns människor som törstar ihjäl - är en svår hemlighet att bära.

sidan 19-20
"När jag stannade utanför den öppna grinden stod Sanja på husets framsida och hällde svärande över det sista vattnet som fanns kvar på bottnen av en lägel i en metallbalja. Ytterdörren var öppen och inifrån huset svävade ett dämpat och knappt hörbart flöde av poddnyheter ut genom insektsnätet. 

Sanja var utan skyddshuva och när hon tittade upp på mig såg jag att hon inte hade sovit. 
"Den förbannade svindlaren har sålt saltvatten åt mig", sa hon och förde ursinnigt det svarta håret bakom öronen. 
"Jag begriper inte hur han bar sig åt, jag smakade på det som jag alltid gör, och det var drickbart. Han tog hutlöst betalt, så jag köpte bara en halv lägel, men också det var bortkastade pengar." 

"Vad för slags behållare hade han?" frågade jag och styrde in genom grinden. 
"En av de där gammalmodiga", svarade Sanja. "Stor och genomskinlig på en sockel och med ett rör för vattnet." 
"En dubbelrörsbluff", sa jag. "Jag såg dem i stan förra året. De har en annan behållare gömd i sockeln och den innehåller saltvatten. Röret har två inställningar. Med den ena kommer vattnet från dricksvattenbehållaren, med den andra från lönnbehållaren. Försäljaren låter en smaka på vattnet i dricksvattenbehållaren, men ändrar sedan rörinställningen i smyg och säljer saltvatten." 

Sanja stirrade på mig ett ögonblick och sa sedan: "Förbaskade idiot." 
Jag förstod att det var sig själv hon menade. Hon hade säkert gjort av med det mesta av veckobudgeten på saltvattnet. 
"Det hade kunnat hända vem som helst", sa jag. "Hur skulle du kunna veta? Men vi borde nog låta budet gå, så att folk förstår att vara försiktiga." 
Sanja suckade. "Jag såg att andra också köpte vatten av honom, det var på kvällstorget precis innan de stängde. Den där karln är nog långt borta vid det här laget. På jakt efter nästa idiot." 

Jag höll tyst med vad jag tänkte: Mer än en gång hade jag hört mina föräldrar säga att om det var ovanligt många bedragare ute i rörelse betydde det att tiderna höll på att bli sämre. Det spelade ingen roll hur ofta poddnyheterna upprepade att oroligheterna var övergående och kriget under kontroll."

Norias mamma får nytt jobb i en avlägsen provins och flyttar dit, och strax därefter dör hennes far. Att då själv besitta en så stor hemlighet är svårt. Speciellt när bästa vännens lillasyster är sjuk. Och det enda som kan göra henne bra är friskt vatten. Så Noria delger tillslut Sanja hemligheten med källan. Men det två vet är snart ingen hemlighet...

Otroligt vackert och målande språk. Som att kliva in i en sagovärld. Eller mardrömsvärld snarare. För vad vore vi utan vatten? Det som vi tar för givet här uppe i det kalla norr. Kallt, friskt vatten ur kranen. Det är inte alla förunnat. Redan idag. Så var rädd om det vatten vi har!

Science fiction för ungdomar. Utgiven av Modernista förlag.

/Birgitta

Stenhusets hemlighet av Annika Widholm

Ella och hennes mamma har flyttat till ett hus på landet. Det är tänkt att pappa ska följe efter senare, men Ella tror inte på det. Mamma och pappa bara bråkar. Det är ett gigantiskt hus de flyttar in i, och Ella väljer ett stort rum nära trappan. För att vardagen det ska bli lite enklare så här från början kommer en kvinna som heter Bea hjälpa dem. Hon ska bo i ena flygeln.

I skolan berättar de nya klasskompisarna att de flyttat in i "spökhuset". Ella känner sig lite utanför, alla andra verkar vara intresserad av hästar, och själv vill hon bara sitta och läsa och fly in i sagornas värld. När sen mamma förbjuder henne att läsa blir hon både arg och ledsen. Den natten har hon svårt att somna och går till slut ner till köket. Där träffar hon på Bea:

sidan 45-47
"-Så, berätta, säger hon och tittar ingående på Ella medan hon tar ännu ett djupt bloss på pipans långa smala skaft. 
-Berätta vad? 
Men Bea säger inget mer, hon bara sitter där och ser uppmanande på henne. Så börjar Ella berätta. Om allt. Flytten, skolan, mamma och pappa. 

Bea sitter tyst och lyssnar. Nickar ibland, skakar på huvudet ibland. När Ella pratat färdigt känns det faktiskt lite bättre. Bea klappar henne på armen som ligger utsträckt över bordet. 
-Det är inte så lätt alla gånger, skrockar hon och tar ett sista bloss på pipan. Tror du att du kan somna nu? 
-Jag ska försöka i alla fall, säger Ella och sneglar på väggklockan som visar att det är mitt i natten. Om några timmar måste hon vakna och gå till skolan igen. Bea tar med sig fotogenlampan och följer henne upp till andra våningen, något Ella är glad för. Det är väldigt kusligt i huset den här tiden på dygnet. 

-Det är kallt här uppe, viskar Bea och går och hämtar en tjock filt som hon lägger över Ellas täcke. 
-Om du vill kan jag ge dig början på en dröm, säger hon samtidigt som hon stoppar in filten under madrassen så att den inte ska halka ner på golvet. 
-Mmm, svarar Ella sömnigt. 

Bea sätter sig på sängkanten. 
-Jag berättar början så kan du sedan drömma fortsättningen. 
Ella nickar nere i kudden. 

-I en tid som nu är bortglömd, den står inte nedskriven i några böcker och har inte berättats från generation till generation, den är helt enkelt försvunnen. Men det betyder inte att den inte funnits. En tid utanför alla andra tider. Som en ensam ö i historien. Det var sommar då. Fåglarna kvittrade och den ljumma brisen rasslade i träden. 

Gradvis faller Ella in i en dåsighet som får rummet och Bea att försvinna allt längre bort. Det känns som om hon rasar genom ett väldigt tomrum, motståndslöst på väg mot sömnen. Hon fryser inte längre om fötterna utan omfamnas istället av värme. Det är tyst och stilla och hon slappnar av. Så hörs återigen Bea ord 

" ... men sommaren var inte så härlig som man skulle kunna tro. För det vilade en förbannelse över byn och människorna." Men det är inte längre Beas röst, istället ekar orden inne i Ellas eget huvud. 

Så är hon där, i sommardagen för länge sedan."

I drömmen träffar hon på Stina och hennes familj och de har väntat på Ella. Hon är flickan från drömmen - som ska hjälpa dem. Drömmen är ingen dröm, utan Stinas verklighet. En verklighet där hennes far tagits till fånga, där människor får en konstig sjukdom och dör. En verklighet där den rika godsägaren förbjudit alla sagor. En verklighet där en bortglömd bok kan ställa allt tillrätta. Och bara Ella kan finna boken.

Ella är ömsom i drömmen och ömsom i hennes verkliga värld. Men hon förstår inte hur hon ska kunna hjälpa Stina och hennes familj. Och snart rinner tiden iväg...


En spännande bok där vi får vara på samma plats, fast i två olika tidsepoker. Med hjälp av arkeologi, vänskap och fantasi vävs Stinas vardag fram. För vad vet vi egentligen om vad som händer när vi sover? Kanske har vi alla ett hemligt uppdrag att fylla? Det är därför vi ibland är så trötta fast vi sovit...

Magi och fantasi för mellanstadiet, utgiven av Berghs förlag.

/Birgitta

Åskan av Ulf Stark

Ulf och Bernt är bästa kompisar. Bernt är en sån kille som vet mycket om det mesta, och tillsammans hittar de på allt möjligt bus. I kvarteret där de bor finns en storvuxen karl. Hårig och med underarmar stora som ett lår. Han heter Oskarsson, men killarna kallar honom kort och gott för Åskan. Och han är livsfarlig.

sidan 8-10
"Åskan hade oftast kortärmade skjortor om somrarna då han var ledig från slakteriet där han arbetade. Skjortor med blodfärgade blommor. Pappa sa att sådana skjortor kallades hawaiiskjortor och vittnade om dålig smak. Knapparna i mitten på Åskans skjorta gick inte att knäppa. Hans mage var för stor. 

-Det är för att han äter för mycket korv och fläsk, sa pappa. 
Han hade sett köttrester mellan Åskans kindtänder när han lagade dom. 
Men Bernt sa att det var rester efter kaniner och guldhamstrar och katter och småbarn. 
-Det får rum minst fem småbarn i en sån mage, om dom inte är för stora, viskade han i mitt öra när vi närmade oss Åskans grind. 

Snart såg vi honom. Han stod på knä i trädgården i sin osmakliga skjorta och kastade ogräs i en korg som om det var köttslamsor. 
-Ser du plommonträdet, sa Bernt. 
-Ja, sa jag. 
-Det är viktoriaplommon, den godaste sorten, sa han. Nästa gång kommer vi hit när det är mörkt och tar några stycken. Visst? 
-Visst, sa jag och rös. Men jag visste att vi aldrig skulle göra det. Det var för farligt. Vi bara lekte med den hemska tanken. 

-Hälsa nu, sa Bernt. Du sa att du skulle göra det. 
Då gjorde jag det, för vad hade jag egentligen för val? 
-God dag farbror Oskarsson! skrek jag. Sedan sprang vi därifrån det fortaste vi kunde. 

-Hälsa hem, Ulf, mullrade Åskan bakom min rygg. 
-Vad menade han med att jag skulle hälsa hem? frågade jag Bernt när vi kommit till nästa gata och Bernt hade uppsökt en buske. 
-Det betyder att det är klippt. Att du satt din sista potatis, sa han och knäppte gylfen. Och nu måste du hem och äta. 

Mamma hade blåst i visselpipan. Tre korta och en lång. Vi i dom närmaste kvarteren hade alla olika signaler, så vi visst vem som måste hem. 
-Hej då, sa jag. 
-Smaklig måltid, sa Bernt."

Ulfs mamma gör det mesta där hemma. Som återhämtning har hon två krav. Varje kväll måste hon få spela piano i 20 minuter och varje helg måste hon få cykla iväg till Ensamheten. En liten koja i skogen, med ett fönster, en fåtölj, en kamin och vindens sus. Där sitter hon och blir sig själv igen.

Åskan har börjat stå utanför deras hus om kvällarna, och lyssna till mammans pianospel. Hon spelar alltid så vackert. Fingrarna flyger fram över tangenterna och musiken flödar ut genom grannskapet. Allt är vackert.

Men så händer det som inte får hända. Efter en storm har ett träd ramlat ner över Ensamheten. Och hela huset har raserat. Nu finns inte längre någon plats dit mamma kan cykla och bli sig själv igen. Pianospelandet blir inget nöje. Fingrarna dansar inte längre. Det blir dystra melodier, och tillslut inte ens det.

Åskan blir arg. Han får ont i magen och det känns som om han har ett åskväder i skallen när han lyssnar på mammas musik. Snart vet han inte vad han tar sig till. Han får Ulf att lova att få sin mamma att spela bättre. Men hur ska han göra det? Hon är ju inte sig själv längre. Och Ensamheten finns ju inte kvar! Oj oj oj! Nu  är goda rås dyra. Vad ska de hitta på? En arg Åskan är ju inte att leka med.

Rolig högläsning för lågstadiet med underbara bilder av Marcus-Gunnar Petterson. Utgiven av Brombergs förlag.

/Birgitta

Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark

Det här är en historia om den lilla flickan, kallad Lilla Hon. Som vill alla väl men aldrig får vara med. Hon har egentligen ett namn, men det är det ingen som minns. Hemma är mamma och pappa alltid så stressade. Alltid på väg någonstans. Städar och plockar. Lilla Hon stökar ju ner så mycket. Mamma och pappa vill bara ha lite ordning.

Lilla Hon är rädd för så mycket. Alltid känner hon sig ängslig och rädd. På skolan är eleverna elaka och berättar hemska historier om alla spöken som finns på skolan. Lilla Hon blir rädd. Då berättar eleverna ännu hemskare historier och skrattar ännu råare. Det är ju så kul när Lilla Hon blir rädd.

Lilla Hon älskar att hoppa i sängen. Att kura ihop sig bland kuddar och madrasser. Och att äta bokstavskex och försöka vissla. Lite smuligt blir det, men skoj är det. Då är hon inte rädd.

I skolan finns ett kuddrum. Med massa färgglada kuddar. Därifrån hörs alltid glada rop och skratt. Där behöver man aldrig vara ensam eller rädd. Fast Lilla Hon får inte gå in dit. Säger de andra eleverna. Men Lilla Hon slutar inte hoppas.

En dag händer det. De andra eleverna säger att Lilla Hon ska få komma in i kuddrummet. Bara hon gör en liten grej först. Lilla Hon behöver bara gå upp på vinden...

Fast på vinden får inga elever vara. Där finns en massa faror. Och olyckor.

Sidan 40-42
"De andra eleverna följde med henne uppför den höga spiraltrappan, fram till den stora vindsdörren. Lilla Hon svalde tungt. Hon var så rädd att hon nästan inte kunde andas. En av de andra eleverna öppnade den gnisslande gamla dörren. 

En kall vindpust slog emot Lilla Hon. En unken lukt av gammalt och dött. Det var som om själva mörkret inne på vinden blåste henne i ansiktet. 
-In med dig nu, uppmanade de andra eleverna. Vill du följa med oss till kuddrummet eller inte? 
Visst ville Lilla Hon det. För i kuddrummet fanns inget att vara rädd för. 

De andra eleverna hade nu bildat en halvcirkel runt henne. Deras ögon var fyllda av förväntan. Lilla Hon såg på dem. Och så tänkte hon än en gång på kuddrummet med alla färger och mjuka dynor och madrasser som man kunde hoppa bland. 

Lilla Hon tog ett djupt andetag - och steg sedan in på vinden. I nästa ögonblick knuffade de andra eleverna skrattande igen dörren bakom ryggen på henne. Den gick igen med en dov smäll."

Där blir Lilla Hon kvar. De andra eleverna glömmer snart att hon är kvar där. Läraren minns inte heller vem som fattas. Hennes mamma och pappa tycker hon är väldigt lugn och fin den kvällen... kvar och inlåst på vinden...

Det här är en ruskig historia om den stackars lilla flickan, som endast kallas Lilla Hon. Så rädd så rädd, och alla som är elaka mot henne. De andra elevernas spökhistorier visar sig dock vara sanna. Eller nästan sanna. För spöken finns det många av... Det här är en historia som slutar på ett oväntat sätt. Så läs den och förfasas!

Rysare skräck spöken för mellanstadiet. Bilder av Per Gustavsson. Utgiven av Lilla Piratförlaget.

/Birgitta

Du är inte ensam Stargirl av Moa Eriksson Sandberg

Den här boken bygger på en mailkonversation mellan två unga människor. Allt börjar med en "kontaktannons":

sidan 5
"Hej! 
Jag är snart 13 år (fyller den 18 november) och söker en mejlvän som också går i sexan och inte är lättchockad. Kille eller tjej spelar ingen roll. 

Jag älskar film och drömmer om att bli skådespelare. Är rätt bra på att rita. 
Jag hatar min nya skola och stället där jag bor nu efter att vi flyttade. Känner mig ensam och behöver verkligen prata med någon. Söker dig som är bra på att behålla hemligheter.

Blondie12ar@hotmail.com"

Svarar gör signaturen Stargirl. En 12 år gammal tjej som känner igen sig i Blondies brev. Hon letar också efter en vän. I skolan är hon med i ett gäng som kallar sig "rosa gänget", där det varje dag går ut på att ha på sig rosa kläder. Hon tycker gänget bara har ett ytligt prat om kläder och killar. Det är hon trött på.

Här börjar Blondies och Stargirls vänskap. För de fortsätter att skriva till varandra. Och berätta allt som händer i deras liv. Berätta saker som de inte vågat berätta för andra tidigare. Blondie försöker få huvudrollen i en pjäs och Stargirl har det jobbigt med gänget och med föräldrarna.

En bok om livet. Där det går upp och ner. Vänskap. Svek. Hemligheter. Spännande helt enkelt!

Kompisar skola familj för mellanstadiet. Även en regnbågsbok. Utgiven av Lilla Piratförlaget.

/Birgitta

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Tio över ett. Titeln anger Majas värsta skräck. Det är den tiden på natten hon ställer väckarklockan. Varje natt spränger LKAB i Kiruna nere i gruvan. Hela staden ska flyttas, eftersom marken under är full av gruvhål och gångar. Och varje natt spränger de bort mer och mer berg. Maja kan känna hur det skakar.

 sidan 29-30

"När harpan börjar spela är jag säker på att jag har hamnat i himlen. Jag mumlar till gud att jag varit en snäll flicka. Att jag försökte rädda alla i raset och det borde ge mig pluspoäng. Harpan slutar inte att spela och jag rycker till när jag inser att det är min mobil. Tio över ett. 

01.10.

Jag sätter mig upp i sängen och låter ögonen vänja sig vid mörkret. hjärtat hamrar fortare. Det tjuter utanför. Vinden som inte hittar en rak gata att slänga sig fram efter. Den tjuter för att den slår mot husväggarna. 

Jag väntar. Försöker att andas med magen. Stina har visat oss hur man gör. Det är inte bra att andas högt upp i bröstkorgen, vill man bli lugn ska man andas med magen. Jag blir inte lugnare. Jag häver mig över sängkanten och tittar så att kittet är på plats där under. 

Väskan med kläder är packad. Mamma frågade en dag om jag sett hennes svarta collegetröja. Jag trodde aldrig att hon skulle sakna den. Den var så nopprig och ful. Jag har tagit deras fulaste kläder för att ingen ska märka att något saknas. Fast till mig själv har jag tagit en jättesnygg tröja. Jag menar om nu Nordnytt råkar komma och jag i direktsändning ska berätta om hur jag räddade hela min familj. 

I väskan finns också två ficklampor, varsin tandborste och tandkräm. Och två par linser till mamma. Jag grät nästan när jag tänkte på hur hon skulle glömma sina glasögon i paniken och få vara med om krisen med suddig blick. 

01.14. 

Jag vill att den ska bli tjugo över ett. Väntan är värst. Jag mår allt mer illa för varje minut. Jag kurar ihop mig under täcket och munnen känns torr. Kanske jag borde dra på mig jeansen ändå? Vara redo. Jag lämnar den varma sängen och tassar över till fåtöljen. Tar på mig jeansen och sitter där och väntar. Gläntar på rullgardinen och blir tröstad av gatlampans sken. 

01.16. 

Pappa jobbar inte natt. Jag är så glad för dagveckorna. Hatar nattskiften."

Förutom sprängningarna oroar sig Maja för att hennes bästa kompis Julia ska flytta. Julias mamma har nämligen träffat en ny kille och kanske flyttar de till honom. Sen är de snyggingen Albin. Tänk om han blir kär i någon annan? Maja har ju gillat honom så länge nu. I smyg. Och nu ska de vara med i samma bokcirkel!

Allt oroande tär på Maja. Hon blir trött och orkeslös. När hon så får en panikattack på skolan inser de vuxna att allt inte är som det ska och allt kommer upp i ljuset. Nästan.

En fantastisk bok som tar upp livet här uppe i det kalla norr. Fast Kiruna ligger ju ännu längre upp såklart. Mörkret om vintern, snön, kompisar, kärlek. Livet. Med dess upp och nergångar. Maja bjuder på sig själv och låter oss följa med in i hennes inre.

Författaren vann Augustpriset 2016 för den här boken.
Äventyr och spänning för ungdomar. Utgiven av Rabén och Sjögrens förlag.

/Birgitta

Örnnästet av Anna Holmström Degerman

Det är vårvinter. Så där härligt vackert som det kan vara här uppe. Sol och gnistrande snö. Jossan och Niklas är ute på en skidtur då Niklas får syn på en stor fågel uppe i himlen. En havsörn! De är ju utrotningshotade och Niklas blir eld och lågor. Jossan däremot, hon är rädd. Gillar inte alls stora fåglar. De tar ju både katter, hundar och renkalvar om de får en chans.

För att bevisa för Jossan att havsörnar är fantastiska fåglar fixar han att de båda får följa med när ett bevakat örnpar ska matas med fisk. Jossan tvekar, men följer med. Att titta kan ju inte skada. Och kanske lära sig lite mer om dem.

De matar örnarna med fisken och bestämmer sig sedan för att ta skidorna och titta på örnboet som finns alldeles i närheten. På vägen dit stannar de och fikar:

sidan 21-23
"Solen värmer och hon har glidit ner på renskinnet. Roger pratar fortfarande. Han har en mysig röst. Då och då ställer Niklas en fråga. Hon lyssnar med ett halvt öra medan tankarna får vandra. Som ett slingrande skidspår i nysnö rör de sig i tankarnas skog. 

-Sover du? Niklas viskar i hennes öra och när hon öppnar ögonen är han alldeles nära. Han ler och Jossan blinkar yrvaket. 
-Nä! Jag blundade bara. 
-Visst! 
Hon ska precis svara när skottet går av. Det låter väldigt nära och hon blir helt kall. Roger stelnar till och får en bekymrad rynka i pannan. 
-Vi åker tillbaka, säger han och Jossan får en otäck känsla i magen. 

Den varma stämningen är borta och de åker snabbt och tyst tillbaka till matningsstället. Det är som om de alla slagits av samma tanke. Något är väldigt fel.

Blod i snö
Tårarna strömmar ner över Jossans kinder. Niklas snyftar tyst bakom henne. Blodet är klarrött i den vita snön. Fågeln ligger stilla och om det inte vore för blodet skulle man kunna tro att den sov. Ögonen är slutna men kroppen ligger i en konstig vinkel. Endast en liten mörk fläck på bröstet visar var skottet tagit."

Det som började i en mysig utflykt tar snabbt en annan vändning. Jossan och Niklas har löst mysterier förut, och eftersom de vill förhindra att fler örnar skjuts börjar de nysta och undersöka saken. Jossan förstår också snart att de skidspår hon såg i skogen den dagen har något med den skjutna örnen att göra.

Tidningarna är snabba på att rapportera det som hänt, och snart fylls nätet av kommentarer och möjliga teorier om varför och vilka som kan ha gjort det. Många av kommentarerna bygger på fördomar, och Jossan och Niklas är snart något på spåren...

En kort men spännande och tänkvärd mysteriebok för mellanstadiet. Att havsörnarna är utsatta och hotade gör boken ännu mer aktuell och läsvärd.
Utgiven av Opal bokförlag.

/Birgitta

Passa som Staffan Olsson av Staffan Bjerstedt

Hugo älskar att spela handboll. Men när hans förra lag toppade sina spelare fick inte Hugo vara med längre. Då startade han ett nytt lag, nu har de precis vunnit en match:

sidan 7-8
"Vår tränare, gamle Henry, log med hela ansiktet och sa att han var stolt över oss. Sedan gick han runt och berömde var och en. 
-Hugo, du var lysande idag. 
-Men jag gjorde ju bara ett mål, sa jag. 
-Men du passade fram till desto fler. Du är lagets spelfördelare. Varje bra lag behöver ha en sådan spelare. 

Det kändes fantastiskt att höra det. Att jag var bra i handboll! Det var inte länge sedan jag inte ens fick vara med och spela i Vagntuna HF. Klubbens tränare Ville tyckte jag var för dålig. Då startade jag och några kompisar ett nytt lag som vi döpte till Vagntunas Lejon. Gamle Henry som är vaktmästare i idrottshallen blev vår tränare. 

Första gången vårt lag mötte Vagntuna HF i en träningsmatch förlorade vi stort. Men nu hade vi hunnit träna och blivit mycket bättre. Och så hade två nya och jättebra spelare kommit med: Malin, vår målvakt, och Elsa. Just det, två tjejer. 

Nu när vi stod där och jublade efter vinsten kom det fram en tant från en annan klubb och sa: 
-Vi tänkte bjuda in Vagntuna HF till den stora Jordgubbscupen som vi arrangerar nästa månad. Men eftersom ni vann är det inte mer än rätt att ni får ta den platsen."

Men det håller inte det andra lagets tränare, Ville, med om. Han går fram och protesterar. De vann ju faktiskt förra matchen. Med mer poäng! Så platsen borde ju vara deras.

Då kommer gamle Henry med ett förslag: varför inte spela en tredje match och se vilket lag som är bäst?? Sagt och gjort. Så blir det bestämt, och om två veckor blir det en avgörande match. Där vinnaren får vara med i Jordgubbscupen.

Den gamla vaktmästaren är en bra tränare. Han ser och uppmärksammar alla som vill vara med. Alla är välkomna. Han har också många ovanliga metoder att träna ett handbollslag på. Och laget blir bättre och vinner många matcher. Är det kanske tack vare de ovanliga metoderna de vinner? Eller att alla får vara med? Och ska Hugo lyckas vinna den viktiga matchen mot sitt förra lag och få den åtråvärda platsen i Jordgubbscupen?

Frågorna hopar sig. Läs boken och se den rafflande finalen!


Sport för lågstadiet utgiven av Berghs förlag. Författaren har sen tidigare skrivit "Skruva den som Harry".

/Birgitta

Det vita rummet av Sarah N. Harvey

Amy vaknar upp. Hon vet inte var hon är. Eller hur hon kom hit.
Ett helt vitt rum. Det enda som hörs är fläktens surr. Det finns mat i kylen för några dagar. Så ett brev på bordet med hennes namn på:

sidan 15-16
"Kära Amy! 
Bli inte rädd. Jag vill inte göra dig illa. 

Om du gör som jag ber dig behöver du inte stanna här i mer än en vecka. Lyder du inte, så vet jag inte vad som händer. Men du är ju smart. Så du kommer att lyda mig. 

Det finns rena kläder i skåpet och lite mat i kylen. Ljuset tänds och släcks av sig själv. 

Varje dag måste du skriva en kort uppsats om en dödssynd och vad den betyder för dig. De sju dödssynderna är: Lättja, vrede, girighet, avund, högmod, otukt och frosseri. Papper och penna finns i skåpet vid köket. När du är klar med en uppsats ska du stoppa ner den i springan i dörren. 

Du kan inte bryta upp dörren. Rummet är dessutom ljudisolerat. Ingen hör dig om du ropar. 

Du ska ta uppgiften på allvar. Men skriv bara en uppsats om dagen. Det ska bli kul att läsa dem!"

Amy är alltså borta. Sist sågs hon på en fest, sen försvann hon. Ingen vet var. Pojkvänner brukar ju alltid bli misstänkta, och Amys pojkvän heter Eric. Det sista man dessutom sett av Amy var när hon bråkade med sin pojkvän. Och snart står polisen utanför dörren till Eric och vill prata...

Men han vet ju att han är oskyldig. Så var kan hon då vara? Eric vill till varje pris hitta igen Amy och börjar göra egna efterforskningar.

En läskig rysare för ungdomar som tar upp svartsjuka och att bli misstänkt för ett brott. I boken får man följa både Amys och Erics tankar.
Lättläst och utgiven av Nypon förlag. På förlagets hemsida finns arbetsmaterial att ladda ner för såväl elev som pedagog.

/Birgitta

Djupgraven av Camilla och Viveca Sten

Redan i prologen byggs spänningen upp. Vi får där följa en mamma och en pappa som ger sig ut med sin lilla nyfödda dotter på en segeltur. Men ovädret överraskar dem. Och havet tar till slut deras dotter ifrån dem.

Sen får vi följa Tuva som växt upp i skärgården. Hon kan alla kobbar och skär och genom hennes ögon får vi lära känna skärgården och dess mystik. Tuva känner sig hemma här i skärgården som hon älskar. Men hon känner sig också ensam. Det finns barn i hennes ålder på de andra öarna, men de är inte snälla mot henne. Som tur är har det börjat en ny elev i skolan, Rasmus, som växt upp inne på fastlandet. Han verkar snäll.

Det är höst, dimman drar in över öarna och eleverna ska ha orientering. För att de inte ska irra bort sig i dimman springer de två och två och alla får en visselpipa att blåsa i ifall de irrar bort sig. Tuva blir som vanligt över, och springer ensam.

Trots försiktighetsåtgärderna händer det som inte får hända. En elev försvinner.

sidan 22-23
"Jag ställer mig upp och ser ut över ett hav som inte finns. Världen är inbäddad i bomull. Östersjön är där ute, men det är s stilla att jag inte här vågorna viska. Inte ens en blek himmel går att urskilja, varken båtar eller människor syns till. Det är nästan lika dunkelt som på kvällen, en mörk tjocka som jag aldrig varit med om tidigare. 

Olusten ligger fortfarande kvar i bakhuvudet när jag letar vidare. Det tunga diset dränker alla ljud, det är onaturligt tyst. Så ser jag återigen en skugga som rör sig ett tiotal meter bort. Det är knappast mer än en siluett, men det rufsiga håret verkar bekant. En sekund senare går det upp för mig att det är Rasmus. 

Han joggar inte som han borde, istället går han åt helt fel håll med långsamma, klumpiga steg. Han går bort från vattnet, rakt in mot skogens mitt. Det finns inga kontroller i den riktningen, det är jag säker på. 

Var är Axel? Jag såg dem tillsammans när Stefan delade ut visselpiporna. Det var självklart att de skulle springa tillsammans. De två hänger alltid med varandra. Någonting är fel. Rasmus går inte som vanligt. Han stapplar fram. jag kan inte låta bli att följa efter. 

En skarp stank slår emot mig när jag kommer närmare. Rutten tång, härskna ägg. Stanken är så vidrig att jag får kväljningar.  De små styng av rädsla jag känt tidigare växer till något större och svartare. jag måste bort härifrån, känner det i ryggmärgen, men någonting tvingar mig att fortsätta. Varför går han mot lukten istället för att springa bort från den? 

"Rasmus!" 
Min röst låter inte som min egen. Den är tunn och brister. Ändå ropar jag igen, högre den här gången "Rasmus!" 
Han måste höra det, ändå reagerar han inte. Han vänder sig inte ens om åt mitt håll. 

Nu är jag bara några meter bort och kan se hans ansikte ordentligt. Det ser ut som om han går i sömnen. Jag vill sträcka mig fram och ta tag i hans arm, men någonting får mig att tveka. Då ser jag ljusen. De dansar bara några meter framför Rasmus ansikte."

Axel är borta. Den som sist såg honom är Rasmus. Men han och Tuva är alldeles för skärrade av det som hänt. Och det de sett. Ljusen som dansade. Var det på riktigt? Och vad var det egentligen? Tuva såg små vingar...

Tuva börjar dessutom drömma mardrömmar. Och hon har börjat känna en stor oro inför att vara ute på havet. Det är som om något hemskt ligger och väntar där nere i mörkret. Hon kan nästan känna det. Tuva och Rasmus börjar fundera tillsammans var Axel kan ha tagit vägen. Men samtidigt försvinner fler människor ute på havet. Spårlöst borta. Tuva är nu rädd på riktigt.


En riktigt spännande rysare som ger en riktig käftsmäll åt hur vi hanterar och tar hand om vår natur. Speciellt Östersjön. Boken väver på ett spännande sätt ihop fakta och fantasi med magiska uråldriga väsen och när boken är slut vill jag bara läsa nästa del.

I slutet finns också en faktadel, där står bla:
"Det ligger ungefär 133 skräpföremål per 100 meter svensk Östersjöstrand".
Man kan även få tips om vad en kan göra för att hjälpa till att rädda Östersjön.

Rysare skräck spöken för mellanstadiet. Utgiven av Bonnier Carlsen.

/Birgitta

Barnhemmet av Cecilia Lidbeck

Det finns ett barnhem som profilerat sig på att göra om vanartiga barn till snälla och fogliga barn som vet att föra sig. Här har både föräldralösa barn lämnats in likväl som överklassföräldrar lämnat in sina barn till "förbättring". Här bor 14 barn mellan fem och tretton år gamla. Barn som vill rymma, rädda barn, sjuka barn, barn som vill hem och barn som inte har något annat.

Huset är ett vackert gammalt hus, men genomsyrad av en doft av rädsla. Uppfostran går ut på att lyda. Och jobba. Annars väntar hårda straff. Skolans motto är: "Disciplin, ansvar, konsekvens".

Men allt står inte rätt till bakom dess väggar. För plötsligt börjar barn försvinna.

sidan 55 och 57
"När inspektionen var klar var det dags för närvarokontroll. Med höga röster bekräftade barnen ett efter ett sin närvaro, och det var inte förrän Herr Fritz hann fram till K som i Kasper som svaret uteblev. 
-Kasper? upprepade Herr Fritz och for med blicken över barnen. 
Fortfarande inget svar. 

Den föräldralöse lille Kasper var ett av de mer populära barnen, och att han nu saknades gjorde flera av de andra oroliga. Att utebli från en lektion var belagt med hårda straff, och ingen av dem ville se den bedårande mörklockige pojken med den söta läspningen utsättas för Herr Fritz hårda nypor. " [...] 
"Vad ingen av dem visste, var att Herr Fritz aldrig skulle få tillfälle att utdela något straff. Den femårige pojken skulle inte komma tillbaka. Och detta var bara den första av en rad försvinnanden som skulle drabba skolan och för alltid förändra tillvaron för dessa elever."

Tillslut vågar barnen nästan inte somna. Av rädsla för att kanske vara nästa barn som försvinner. Fast de barn som försvunnit har inte försvunnit helt spårlöst. De andra barnen har hittat spår. Men det finns ingen vuxen att prata med det om. Ingen lyssnar, och de barn som har föräldrar får inte träffa dem längre. Som straff.

Så de beslutar att ta saken i egna händer och försöka hitta och rädda sina kamrater igen. Och snart dyker det upp fler ledtrådar. Fint broderade på dukar och bonader.


Usch att det finns såna elaka vuxna. Skulle önska att det bara var i böcker såna fanns, men tyvärr inte. Ett barn hemma på skolan gjorde det så tydligt, när vi pratade om att inte vara ute sent på kvällarna: "Det är inte barnen som är farliga. Det är de vuxna."

Rysare skräck spöken för mellanstadiet. Utgiven av Lilla Piratförlaget.

/Birgitta