Barnhemmet av Cecilia Lidbeck

Det finns ett barnhem som profilerat sig på att göra om vanartiga barn till snälla och fogliga barn som vet att föra sig. Här har både föräldralösa barn lämnats in likväl som överklassföräldrar lämnat in sina barn till "förbättring". Här bor 14 barn mellan fem och tretton år gamla. Barn som vill rymma, rädda barn, sjuka barn, barn som vill hem och barn som inte har något annat.

Huset är ett vackert gammalt hus, men genomsyrad av en doft av rädsla. Uppfostran går ut på att lyda. Och jobba. Annars väntar hårda straff. Skolans motto är: "Disciplin, ansvar, konsekvens".

Men allt står inte rätt till bakom dess väggar. För plötsligt börjar barn försvinna.

sidan 55 och 57
"När inspektionen var klar var det dags för närvarokontroll. Med höga röster bekräftade barnen ett efter ett sin närvaro, och det var inte förrän Herr Fritz hann fram till K som i Kasper som svaret uteblev. 
-Kasper? upprepade Herr Fritz och for med blicken över barnen. 
Fortfarande inget svar. 

Den föräldralöse lille Kasper var ett av de mer populära barnen, och att han nu saknades gjorde flera av de andra oroliga. Att utebli från en lektion var belagt med hårda straff, och ingen av dem ville se den bedårande mörklockige pojken med den söta läspningen utsättas för Herr Fritz hårda nypor. " [...] 
"Vad ingen av dem visste, var att Herr Fritz aldrig skulle få tillfälle att utdela något straff. Den femårige pojken skulle inte komma tillbaka. Och detta var bara den första av en rad försvinnanden som skulle drabba skolan och för alltid förändra tillvaron för dessa elever."

Tillslut vågar barnen nästan inte somna. Av rädsla för att kanske vara nästa barn som försvinner. Fast de barn som försvunnit har inte försvunnit helt spårlöst. De andra barnen har hittat spår. Men det finns ingen vuxen att prata med det om. Ingen lyssnar, och de barn som har föräldrar får inte träffa dem längre. Som straff.

Så de beslutar att ta saken i egna händer och försöka hitta och rädda sina kamrater igen. Och snart dyker det upp fler ledtrådar. Fint broderade på dukar och bonader.


Usch att det finns såna elaka vuxna. Skulle önska att det bara var i böcker såna fanns, men tyvärr inte. Ett barn hemma på skolan gjorde det så tydligt, när vi pratade om att inte vara ute sent på kvällarna: "Det är inte barnen som är farliga. Det är de vuxna."

Rysare skräck spöken för mellanstadiet. Utgiven av Lilla Piratförlaget.

/Birgitta