Katten Tuffy bor tillsammans med sin matte Ellie och hennes föräldrar. Huset de bor i har en underbar trädgård, där Tuffy går på upptäcktsfärd och hittar allt möjligt. En dag kommer han hem med en fågel. En annan dag - samma vecka - med en mus. Alla döda såklart.
Sidan 3 -4
"Okej, okej. Så skjut mig. Jag dödade fågeln. Hallå, jag är en katt. Det är mer eller mindre mitt jobb att krypa omkring i trädgården och jaga gulliga små pippifåglar som knappt klarar av att flyga från den ena häcken till den andra.
Så vad skulle jag göra när en av de där stackars duniga små fjäderbollarna i princip kastade sig in i munnen på mig? Jag menar, den landade praktiskt taget på min tass. Jag kunde ha gjort mig illa.
Okej, okej. Jag smockade till den. Men jag fattar ändå inte varför Ellie var tvungen att gråta ner min päls så mycket att jag nästan drunknade, eller krama mig så hårt att jag nästan kvävdes?
"Åh, Tuffy!" sa hon alldeles snorig och rödögd och helt begravd i våta pappersnäsdukar. "Åh, Tuffy. Hur kunde du?"
Hur jag kunde? Jag är en katt."
Men när Tuffy en dag kommer hem med grannarnas fina vita kanin, då är måttet rågat för familjen. Och hur i alls sin dar lyckades Tuffy få in den feta kaninen genom kattluckan? Hur ska familjen komma sig ur den här knipan?
En mycket rolig bok, som tyvärr tog slut alldeles för fort. Tur att det finns fler!
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar