Umbras föräldrar har precis skilt sig och Umbra flyttat med sin mamma till ett hus vid havet.
Hennes syster Sienna bor kvar hos pappa och äldsta systern, Ockra, har flyttat hemifrån. Umbras mamma, Ester, är konstnär och har döpt sina flickor efter färger.
Huset är ett stort hus som kurar i vinden. Ett hus som känns för stort. För stort för Umbra och hennes mamma, för stort för att deras få möbler ska fylla ut det. Men det har en fantastisk ateljé, och det är också därför som de köpt det.
När Umbra precis flyttat in träffar hon på Amos som blir hennes vän. Han har bott länge i byn och känner väl till huset de flyttat in i. Under deras första möte, sid 16-17, säger Amos så här:
"Du vet inget om huset, va?
-Vadå vet?
-Att det är... speciellt. Ingen som har bott där har stannat mer än några månader. Inte sen Hermans tid alltså, och det ver ju hundra år sen.
-Sluta prata så där hemlighetsfullt, säger jag. Vad är det för fel på huset?
Då rycker han på axlarna och säger att han inte vet så mycket. Bara att det bytt ägare lite väl ofta.
-Ni fick det billigt, va?
-Jaa, hur så?
-Tänkte just det, säger Amos och vänder sin cykel. Du, vi ses! Jag måste hem nu. Ha det bra!"
Umbra försöker göra huset till sitt. Möblerar sina rum med de få möbler de har med sig och utforskar omgivningen. Efter en utflykt och ett dopp i havet kommer hon in i köket och ser att det redan blivit grus på köksgolvet, sid 28:
"Det har redan kommit grus på köksgolvet, men det gör inget, jag kan sopa. De som bodde här förut har lämnat kvar en gammal matta, smutsig och trasig. Jag föser ihop den med foten och lyfter sopborsten. Men vad är det här? En lucka i köksgolvet har gömt sig under mattan. Inte kan det väl finnas en källare? Huset står ju direkt på berget. Eller? Jag tänker på de konstiga knackningarna i går kväll. Att det lät som om de kom ifrån köket."
Tillsammans med Amos undersöker de vad som finns under golvet och tillsammans träffar de också på den som bosatt sig där under. Vem är det? Finns hen? Var kommer hen ifrån?
Umbra har det inte så lätt i sitt nya hus med sin mamma. Hennes mamma, Ester, går fullständigt upp i sina alster när hon är inne i en intensiv målarperiod. Eller som Umbra förklarar det för sig själv på sid 146-147 när Ester förklarar sin sjukdom:
"För mig är den en ny tanke att Esters sjukdom har något gott med sig. Men jag kan förstå det nu. Alla de fantastiska bilderna som hon sprutade ur sig. Tusen gråa skuggor. Dem hade hon inte kunnat måla om alla dagar varit en jämn lunk. Vulkanen måste ha ett utbrott för att den vackra lavan ska rinna ut."
När Ester målar målar hon. Äter och sover knappt och Umbra får klara sig själv, vilket inte alltid är så lätt. När Ester målat klart är hon också helt slut - och då får Umbra sköta både sig och sin mamma.
Boken är spännande och både sorglig och magisk. Umbra är en stark tjej och det är spännande att följa hennes utflykter och tankar. Men vem, eller vad, är varelsen som bor under huset??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar