Bengt bor med sina föräldrar i en lägenhet. Det finns fler barn i huset och på gården. Men ingen som Bengt leker med. För de andra barnen mobbar Bengt. För allt möjligt. Mest för att de tycker att han är tjock.
Bengt vill helst inte gå ut på gården. Men mamma lägger små lappar på köksbordet varje dag innan hon går till jobbet. Lappar med uppdrag. För att tvinga Bengt att gå utanför lägenheten. En dag står det att Bengt ska gå ut med soporna. Så då gör han det.
På gården träffar han på de andra barnen, som lurar honom in i soprummet. Och stänger in honom där. Sen lämnar de honom. Ensam och inlåst.
Det dröjer länge innan han blir utsläppt. Det kommer en hund förbi som är snäll och släpper ut honom. Senare på kvällen frågar mamma hur han haft det under dagen:
sidan 31-32
""Vad har du gjort idag då?"
Det frågade hon jämt. Eller pappa. Båda brukade fråga på det där superglada sättet. Som om de tänkte att jag plötsligt en dag skulle säga, att jag hade haft jättekul och lekt massor med de andra barnen och att mitt liv äntligen hade blivit bra.
Ibland kändes det som om de frågade så där superglatt för att de ville lura mig att mitt liv var bra. Jag brukade alltid säga samma sak: Ingenting. Jag sa det även om Astrid eller Allan eller Gustav hade smetat lera på min cykelsadel eller nåt sånt. För om jag berättade så kunde mamma bara äta några tuggor och sen satt hon hela middan och tittade på mig med blöta ögon.
Fast ibland fick de veta ändå förstås. Till exempel om mamma fick ge sin dörrnyckel till mig för att min egen låg på Grönstedts balkong. Eller om pappa fick sopa upp cornflakes från dörrmattan.
Jag tog tre potatisar och lite broccoli. Jag funderade på om jag skulle säga att jag hade gjort ingenting, eller att jag hade träffat en hund. Efter en stund sa jag:
"Ingenting, träffade en hund."
Mamma och pappa la ner besticken.
"Jaså?" sa mamma.
"Mm", sa jag.
"Vadå för en hund?" sa hon.
"Tja ... en hund bara."
"Hur gammal var han?" sa mamma.
"Jag vet inte."
"Jamen var han som du eller äldre?"
"Äldre tror jag."
"Alltså vuxen?"
"Tja ... jag vet inte."
"Var han full?" sa pappa.
"Näej, det tror jag väl inte", sa jag.
Mamma och pappa frågade mer, de ville veta vilken sorts hund det var. Jag sa att han hade ljusbrun päls och öron som såg ut som grytlappar, men det var inte såna saker de ville veta.
De frågade var nånstans vi hade träffats och då sa jag att det var i soprummet. Och då frågade de vad han hade gjort i soprummet och då sa jag att han hade letat i soptunnan. Och då visste mamma och pappa vilken sorts hund det var.
"Om han kommer hit igen ska du inte prata med honom", sa pappa.
"Varför inte?" sa jag.
"Man vet aldrig med såna där", sa mamma.
Sen började de äta igen. Men efter en stund sa pappa:
"Kommer du inte ihåg förra sommaren, när vi hade en hel hop med hundar på gården som satt och gapade och drack vin?"
"Näej", sa jag igen för de hundarna hade jag visst glömt."
Bengts föräldrar får honom att lova att inte prata mer med hunden. Men det löftet går inte hålla. Han fortsätter prata med hunden, som visar sig heta Jagger. Tillsammans med Jagger känner sig Bengt inte ensam och hopplös längre.
Jagger är modig - och full av idéer. Nu vill han till exempel hämnas lite på barnen som varit elaka mot Bengt. Bara lite. Skojas lite. Som de gjort med Bengt...
Boken tar upp flera viktiga ämnen. Hur man är som kompis, mobbing, vad är ok och inte, förutfattade meningar.. När är det Ok att säga ifrån, och hur gör man egentligen? Hur långt kan man gå innan allt går överstyr?
Kompisar skola familj för lågstadiet. Passar även till högläsning. Utgiven av Natur & Kultur.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar