Viggo är sju år och går i skolan. Det där med att läsa förstår han inte riktigt vitsen med. Det är ju så svårt med alla bokstäver. Varför ska alla vuxna hålla på att tjata om det? När det finns så mycket annat som är viktigare. Egentligen.
Viggos mamma bor i Köpenhamn, i Danmark. Därför kan Viggo svära på danska. Och det får man. För det säger mamma.
Viggo bor i Sverige, med pappa och lillebror. Varannan helg är det mammahelg. Då kommer hon oftast över till Sverige och bor med dem. Det bästa Viggo vet är när pappa också är hemma de helgerna. Men pappa säger att det är mycket lättare att vara kompisar om de inte ses så mycket. Det tycker Viggo låter jättekonstigt.
Så börjar det en ny kille i klassen. Malte. Han sitter längst bak och ser så cool ut. Han har håret rakt upp i spetsar, och Malte vågar så mycket saker. Och det verkar som om Malte vill vara kompis med Viggo.
Under sin kudde har Viggo en hemlig lista. En rädslolista. Där har han skrivit, eller rättare sagt ritat, alla saker han är rädd för. Det är en ganska lång lista. Och längre blir den. För det dyker ju hela tiden upp nya saker. Nu har till exempel Malte kommit på att de ska gå "bus-eller-godis" på halloween. Utklädda. När det är kväll och mörkt ute. Viggo säger att han vill. Men ångrar sig på en gång. För hur ska han våga det? Han som är rädd för både mörker och monster. Och hur ska han våga säga det till Malte?
När han försöker prata med pappa om sina rädslor säger han bara att det finns inga spöken. Och skrattar lite. Pappa fattar ju inte. Vad Viggo än säger.
sidan 37-38
"En sak som Viggo faktiskt inte visste när han började skolan, men som han lärt sig nu, är att man helst inte ska gråta så någon ser. Nästan ingen som går i tvåan eller trean eller fyran eller femman eller sexan gör det. Det är sant.
Igår var det till exempel en kille som fick en stenhård bandyboll rakt i fejan på rasten, och han grät inte en enda tår, fast huvudet blev helt illrött av den där bollen. Han sa bara äh, det är lugnt och höll handen för kinden en stund. Och sen spelade han vidare. Som om ingenting hade hänt.
Viggo är inte så bra på det där än, han gråter rätt ofta. Han tycket det gör skitont att få bandybollar på sig. Och han tycker att det är rätt skönt att gråta när han slår sig eller blir rädd eller känner sig ledsen också, för annars är det som att det ledsna åker ner i magen. Och i magen har han faktiskt redan fullt, för där ligger allt på rädslolistan och skvalpar bland raggmunkarna och lingonsylten som de fick i matsalen på lunchen.
Men det säger han inte till någon. Han övar istället. Så när Malte missar sitt första kast på Gula berget nu, gör Viggo sitt allra bästa för att vara som den där stora killen på bandyplanen.
Den ganska tunga plastflaskan med vatten hamnar nämligen rakt på Viggos fot. TJOFF, säger det, och det gör rejält ont. Ont som tusen knivar, faktiskt.
Men Viggo sväljer och sväljer och sväljer om gråten. Ner med dig, tänker han.
Ner med dig till lingonen.
Lägg dig där på rädslolistan med allt det andra dumma.
För hälvidde."
Så i magen ligger all rädsla och skvimpar runt. Och det blir bara mer och mer där i magen på Viggo. Hur ska han göra med allt?
En sån där bok där det inte går att låta bli att fälla en liten tår för att det är så bra. Om hur viktigt det är att ha någon att våga prata med. Även om svåra saker. Om att kunna lyssna till vad den andre tycker. Utan att skratta. Utan att förminska. Och att det är faktiskt okej att gråta. Det är till och med riktigt bra och viktigt.
Kompisar skola familj för lågstadiet. Passar även utmärkt som högläsning. Svart-vita bilder av Johanna Magorias. Utgiven av rabén&sjögren.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar