Vero hit och dit av Katarina Kieri

Markus är nog lite ensam. Men när Vero flyttar in blir allt annorlunda. Bara att säga namnet - Vero, känns bra i Markus kropp.

Det finns så mycket konstigt som Markus inte riktigt förstår. Som varför barn som inte bor i deras hus får leka på gården. Varför mamma och pappa rynkar på näsan när Markus pratar om gården där Vero bor. Men Vero verkar veta så mycket. Hur mycket strösocker man kan köpa för ett O`boy-paket till exempel. Sån har Markus ingen aning om.

Markus mamma är hemma och ligger mycket i sin säng. Med dörren stängd. Det är rätt tråkigt och tyst hemma när Markus kommer hem från skolan. En dag flyttar det in en ny tant i lägenheten ovanför deras. Han hör henne prata med flyttgubbarna om ett "åbäke" som ska levereras.

Han har aldrig vågat ta hem någon kompis förut. När Vero föreslår att de ska leka hemma hos honom måste han komma på en plan för att de inte ska behöva vara inne i lägenheten. Då kommer han på att han kan fråga om Vero vill titta på när "åbäket" kommer. Det vill hon.


sidan 25-29
"På gräsmattan framför huset finns ett vitt träbord med två vita trästolar och en träbänk. Det är Markus pappa som plockar upp dem från källaren så fort snön har försvunnit på våren. Och sedan plockar han ner dem igen när de sista löven har fallit från träden.

De sitter aldrig där. Markus mamma vill inte, hon säger att det känns som att sitta på en scen med en stor publik runt omkring sig. Så då sitter inte Markus pappa eller Markus där heller. Och inte någon annan i huset.

Men nu pekar Markus på bordet och stolarna och säger:
"Sätt dig där så går jag in och hämtar mellis."
Inne i lägenheten är det tyst och dörren till sovrummet är stängd. Markus knackar försiktigt på den. Han hör mammas röst inifrån och öppnar dörren.
"Jag är hemma nu", säger han med låg röst. "Men jag tar med mig melliset ut."
Mamma lyfter lite på huvudet från kudden och ser på honom.
...
Mamma drar tillbaka handen och lägger den på täcket. Sedan vrider hon lite på kroppen och lägger sig tillrätta.
"Jag vet inte, jag känner mig lite ...", säger hon och låter trött på rösten.

Markus tittar mot ytterdörren. Ingen Vero på väg efter honom in i lägenheten. Tack och lov. Han ser på mamma. Hon blundar nu. Han stänger dörren.

I köket tar han fram mackan och mjölkpaketet från kylen och två glas från porslinsskåpet. O`boy-paketet vågar han inte röra idag, pappa skulle kanske märka att det försvunnit pulver.
Han ställer allt på en bricka och går så tyst han kan genom hallen och trapphuset och ut till Vero.

"O`boyen var tyvärr slut", säger Markus när han ställer ner glaset med mjölk framför Vero. Hon tittar upp på honom. "Jag gillar ändå inte O`boy", säger hon "Och dessutom är det dyrt.""

"Åbäket" som flyttgubbarna levererar visar sig vara ett tungt och stort piano. Anja, som tanten heter, bjuder in Markus och Vero och de får lyssna när Anja spelar på sitt piano.

Det är skönt att vara med Vero. Men så får plötsligt Veros pappa jobb i en annan stad. Och det verkar som om de måste flytta. Igen! Men det vill varken Markus eller Vero. Nu måste de komma på en plan för att få Veros pappa att förstå att de måste bo kvar!


Det är jobbigt när barn tvingas fara hit och dit. Utan att de vuxna lyssnar på vad de har att säga. Det som känns bra här är att de vuxna till slut lyssnar och hittar en annan lösning. För olika lösningar kan det finnas. Och att barnen får hjälp. Kanske från oväntat håll?

Svårt och sorgligt för mellanstadiet. Kan även vara kompisar skola familj samt högläsning. Första delen i en planerad trilogi. Bilder av Helena Lunding.
Utgiven av Lilla Piratförlaget.

/Birgitta