Maia har precis flyttat till New York med sina föräldrar. Hennes farfar har precis dött och familjen har fått ärva hans stora lägenhet på tolfte våningen. Flytten passar bra eftersom hennes pappa har fått erbjudande om en internationell karriär som han inte kunde säga nej till. Hennes mamma har också fått ett fint jobb och båda jobbar mycket.
Men lägenheten är kall, lamporna sönder i trapphuset och grannen under Maia skyndar sig att stänga dörren när hon ser henne - eller viskar små snabba meningar som "jag drömde mardrömmar om dig inatt..." Sen är det rummet längst in i lägenheten - det som alltid är låst - och dit hon inte får gå...
Maia känner sig ensam, hon har inga syskon och än så länge inga vänner i den nya staden. För att fördriva tiden betygssätter hon Sushi, kollar in grannarna med kikare, tecknar och längtar efter sin bästis Becka som är kvar i Sverige.
För att mildra sitt dåliga samvete för att Maia är ensam hemma köper hennes mamma en hamster till Maia och hon blir såklart överlycklig. Äntligen lite sällskap! Men lyckan blir kortvarig... redan nästa morgon har den försvunnit!
sidan 66-68
"Telefonen avbröt hennes tankar. Hon rusade ut i köket och svarade.
"Hej, det är mamma!"
En snabb blick på köksklockan gav Maia svaret på varför mamma ringde innan hon själv hann säga det. Hon var sen.
"Jag måste jobba ett par timmar till. Men det finns ju sushi i kylen som du vet."
Maia hummade till svar.
"Har du det bra? Hur går det med hamstern?"
Skulle hon säga något? På ett sätt var hon glad över att mamma var sen. Det skulle ge Maia lite extratid att ställa allt tillrätta.
"Ehh... bara bra. Han är jättegullig och vet du, nu har jag äntligen kommit på vad han ska heta."
"Nä men vad roligt. Berätta!"
"Houdini!"
"Houdini, som utbrytarkungen? Varför det?"
Maia bet sig i tungan. Självklart skulle mamma veta varför. Sådana var både hon och pappa. De ville ha förklaringar och en bakgrund till allting. Nu gällde det att snabbt styra om samtalet.
"Äsch, jag tyckte bara det var gulligt liksom..."
Hon hörde själv hur tunt det lät. Det var inte ett typiskt Maiasvar.
"Och han smet ut för en liten stund. Men så hittade jag honom igen."
"Jaha, vilken tur. Vart hade den lilla busen smitit då?"
"Till det där hörnrummet."
Det blev helt tyst i luren.
"Inte till det låsta rummet i hörnet väl...?" Malins röst lät kall och avvaktande.
"Nej, nej, förstås inte... jag menar..." Maia förstod direkt att det var fel svar. "... jag menar vardagsrummet. Det som ligger i hörnet. Det tredje i fil, du vet..."
"Jaha. Då förstår jag. Vardagsrummet, bra... Du kanske inte ska låta Houdini springa lös. Det är en enorm lägenhet och risken är stor att han försvinner. Och du går så klart inte in i det låsta rummet, eller hur?"
Maia harklade sig.
"Nej, absolut inte... och du har helt rätt. Jag ska ha honom ordentligt inlåst, jag menar, nu har jag ju honom ordentligt inlåst."
Maia kommer på en lösning och går och köper en ny hamster. Men den försvinner också spårlöst... Och hörnrummet, längst in i lägenheten, där är varmt och skönt i den annars iskalla lägenheten så Maia kan inte låta bli att gå in. Men det är något med rummet... något läskigt!
En riktig rysare för de som inte är mörkrädda. För läskigt är det! Mycket till och med... Men det är tur att det finns äkta vänner. Det är verkligen tur att Maia har Becka!
Rysare,skräck spöken för mellanstadiet.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar