En häftig sjukdom har rasat i landet. Blodfeber. Många har dött men många har också överlevt. Barnen som blivit smittade men överlevt blodfebern har blivit märkta av detta. Vissa har fått svart hår, vissa har ärr i ansiktet och Adelinas hår har blivit silvervitt och ett öga saknas.
Märkta barn vill ingen veta av. De kallas Malfettos.
Adelinas rika far har förgäves försökt gifta iväg henne. Men ingen man vill ha henne. Nu har han bestämt sig att sälja henne till en man som är villig att ta henne som sin älskarinna. Adelina har hört samtalet och bestämmer sig för att fly från sin far och sin älskade syster.
sidan 26-27
"Var hade du tänkt fly? Vem tror du skulle vilja ha dig? Du kommer aldrig att få ett bättre erbjudande än det här. Har du någon aning om hur mycket förnedring jag har fått utstå och hur många avslag om giftermål jag har fått ta emot för din räkning? Fattar du över huvud taget hur svårt det har varit för mig att ständigt tvingas be om ursäkt för dig?"
Jag skrek. Jag skrek av alla mina krafter i förhoppningen att mina skrik skulle väcka människorna som sov i husen runt omkring, så att de kunde bevittna scenen som utspelade sig på torget. Skulle de bry sig?
Far tog ett fastare grepp om mitt hår och drog hårt. "Följ med hem", sa han och hejdade sig ett ögonblick för att stirra på mig. Regnet rann nerför hans kinder. "Var en duktig flicka nu. Din far vet bäst." Jag bet ihop tänderna och stirrade på honom. "Jag hatar dig", väste jag.
Far gav mig ett våldsamt slag över ansiktet. jag såg stjärnor och blixtar. Jag snubblade några steg och föll återigen omkull i lervällingen, men far släppte inte greppet om mitt hår. Han drog så hårt i det nu att det kändes som om han skulle slita upp det med rötterna. Jag har gått för långt, tänkte jag, omtöcknad av skräck. Jag har drivit honom för långt. Hela världen tycktes simma i ett hav av blod och regn.
"Du är en skam", viskade han i mitt öra med en röst som fyllde hela mig med hans mjuka, iskalla vrede. "I morgon ska du flytta till ditt nya hem och jag svär vid gudarna att jag kommer att döda dig om du försöker sabotera det."
Då var det som om någonting klack till inom mig och mina läppar kröktes till ett hånflin. Jag kände en våg av energi, som en koncentration av det starkaste ljuset och den mörkaste vinden. Plötsligt såg jag allting tydligt.
Far stod orörlig framför mig, hans förvridna ansikte var bara en hårsmån från mitt eget och allt runt omkring oss var upplyst av ett så starkt månsken att det tycktes tömma världen på all färg och måla allt i svartvitt. Vattendroppar hängde i luften och miljoner glittrande trådar såg ut att binda samman allting med allting annat.
Någonting djupt inom mig manade mig att dra i de där trådarna och när jag gjorde det var det som om världen frös runt omkring oss och det kändes som om mitt medvetande kröp ur min kropp och vidare ner i leran.
Ur marken reste sig nu en illusion av svarta vålnader med böjda och ryckiga kroppar som stirrade på far med blodsprängda ögon. De gapade så stort att deras ansikten nästan klövs i två delar. Far spärrade upp ögonen och snubblade förvirrat mot vålnaderna som kom emot honom.
Han släppte taget om mitt hår och jag föll ihop på marken och började genast krypa bort ifrån honom. De svarta, spöklika skepnaderna fortsatte att avancera framåt. Jag kröp ihop mitt ibland dem och kände mig både hjälplös och mäktig på samma gång. De gick bara förbi mig.
Jag är Adelina Aouteru, viskade vålnaderna till min far och en korus av röster formulerade mina fulaste och mest hatiska tankar. Mitt hat. Jag tillhör ingen. I natt svär jag att jag kommer att sätta mig över allt som du någonsin har försökt lära mig. Jag kommer att bli en kraft som den här världen hittills aldrig har skådat. Jag kommer att få så stor makt att ingen kommer att våga skada mig igen.
De skugglika varelserna samlades runt far. Vänta, ville jag skrika, samtidigt som jag fylldes av en
besynnerlig känsla av upprymdhet. Vänta,stopp. Men vålnaderna ignorerade mig.
Far skrek och försökte desperat slå bort deras beniga,utsträckta händer. Sedan vände han som om och flydde. Han sprang i blindo. Han kolliderade med sin häst och föll baklänges i leran. Hästen gnäggade, rullade skräckslaget med ögonen och stegrade sig på sina kraftiga bakben. Under några sekunder slog hingsten med hovarna i luften... Sedan kom det stora djuret ner igen.
Hovarna landade på fars bröstkorg. Han skrik tystnade tvärt och kroppen genomfors av krampryckningar."
Vissa av de barn som fått blodfebern och blivit märkta har också fått andra märken. Eller gåvor. Adelina har nu precis upptäckt vad hon kan göra. Hon är en illusionist. Andra kan göra eld, luft och många andra saker. Dessa människor har i folkmun blivit en legend. De kallas "Den unga eliten". En elit av människor med oanade krafter som tagit upp kampen mot ledarna i landet.
För de som leder innebär nu Adelina ett hot. De fängslar henne och tänker hänga henne inför alla människor som vill se. Men precis när hon ska hängas händer ett mirakel och hon blir räddad.
Adelina får hjälp att utforska sin gåva. Men i Adelinas hjärta finns också mycket mörker och hämndbegär. Hon vill ha hämnd på sin far. Och alla andra som någon gång gjort henne illa. Och det är många det. Och hon är dessutom beredd att krossa och förgöra de som står i hennes väg...
Det är jobbigt när huvudpersonen i en bok verkligen är en sån person som är otrevlig. På alla sätt och vis. Omöjlig att identifiera sig med. Men.
Det här är en sån där serie som blir bäst när alla delar är utlästa. Det är då knorren på historien kommer. Och tårarna... i alla fall för mig :)
Science fiction för ungdomar. Utgiven av Modernista förlag. Första delen i en trilogi. Fortsättes av Rosensällskapet och Midnattsstjärnan.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar