Turid är kungadotter till en stor viking. Eller, hennes far HAR varit stor och stolt. Nu är han bara gammal och svag. Turid kommer att ta över efter sin far och bli en drottning. Hon var bortlovad för giftermål redan vid tre års ålder till en man hon aldrig träffat. En man som är son till hennes fars gode vän. Fast riket hon ska ta över har blivit fattigt. Men människorna goda. Hennes folk. Hennes vänner.
sidan 12-13
"Jag sitter på tunet och kardar i solen. Jag sitter på en flat stenhäll. Det är min särskilda plats. Jag tycker om att sitta här. Stenen är mjukt grå med små gropar i. Det är för älvornas kvarnar där vi under oår offrar smör och olja för att beveka det gamla folket.
Bakom mig finns vårt hus. Den finaste hallen i bygden. En stor sal med halmtäckt tak och ingång på långsidan. Min far är gode och byns kung. Jag borde vara glad åt det. Men det är jag inte. Min far är en kraftlös kung. Sedan sitt sista vikingatåg har skatten han kom hem med krympt ihop. Nu består den inte av mer än en silverkedja och ett litet skrin med mynt. Allt annat har han gett åt byborna eller åt Ingeborg.
Den gången varjagerna kom och far och Ingeborg tillsammans fick dem att fly till sina båtar och försvinna bort igen var sista gången jag såg min far i sin fulla kraft. Efter det har han böjts och vridits, som ett gammalt äppelträd i vinterstorm.
Vår by ligger vid havet. Vi lever på fiske och på att odla korn. Männen i byn jagar på åsen och kommer hem med hjort eller älg. Pojkarna i byn snarar kaniner. Far har lärt mig att använda både båge och yxa och ibland går Sten och jag på jakt.
Far är byns kung och Ingeborg hans drottning. Hon var sommartärna när hon var ung. Hon gick runt åkern med sädesax i håret och en kjol av bast, med brösten bara. Efter det firades hon vid varenda fest. Det är bara den vackraste som blir sommartärna och det låter Ingeborg ingen glömma. I synnerhet inte mig.
Jag skulle aldrig bli sommartärna. Mitt hår är för grovt, som hästtagel. Min hy för mörk. Mina ögon för små och mitt leende skevt. När jag betraktar mig själv i en bronsspegel ser jag att mina ögon är mörka och mitt hår är svart.
Du har bruna ögon, säger Njord.
Du har ögon som bärnsten, säger far.
Riktiga trollögon, säger Ingeborg och fnyser.
Det finaste huset i byn är inte särskilt fint längre. Det borde tätas. Väggarna börjar spricka och skulle behöva en ny strykning av lera och hästskit. Halmen på taket är färglös och tunn på vissa ställen. Om det hällregnar läcker det. Då ställer Ingeborg en kruka under droppet och suckar, medan hon kallar min far värdelös. Han ler alltid mot henne då, ler och tar emot."
Skördarna slår fel och de tvingas svälta. Hennes fosterbror är svag och dör. Varjagerna är återigen ute efter krig - och när de kommer till Turids fars by orkar han och hans män inte slå tillbaka... utan alla dör.
Turid är nu drottning. Utan något folk. Utan sin by. Utan sitt land. Hon tvingas fly och det är ett hårt liv hon lever, Turid. Men hon är en kungadotter. Och hon är en völva. En som kan se in i framtiden. Sina gåvor kommer hon att behöva. För det blir en tuff resa att finna mannen hon är trolovad med. Om han nu fortfarande vill ha henne - arvlös som hon är.
Vikingatiden är männens värld. Turid är en kungadotter och har det förhållandevis bra. Andra kvinnor har det ännu värre. Som trälarna. Slavar. Kvinnor som kidnappas. Här får vi en inblick i hur det kan ha varit att leva då. Jag är glad att jag lever här och nu.
Fantasy eller äventyr och spänning för ungdomar. Utgiven av Berghs förlag.
Boken är en del av en trilogi. Följande delar är:
Krigstid
Korpgudinnan
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar