En kväll blir Hedvigs familj sjuka. Mamma, pappa och lillebror. De får feber. Det brukar ju inte vara så farligt. Men den här gången är det farligt. För innan natten kommer är alla döda. Alla i hennes familj. Alla i huset där hon bor. Alla på gatan. Hennes bästa vän. Alla i skolan. Det ligger bilar i dikena och människor överallt. Döda. Är det hennes fel?
Hedvig flyr. Ut från huset. Bort från gatan. Hon tar sin mammas nycklar till skolan och går dit för att tänka. Skolan är en plats som var tom när febern kom och där borde heller inte finnas några döda människor.
sidan 17-19
"I klassrumsdörren vänder jag mig om och tittar på alla tomma bord och stolar. Så många timmar jag suttit här inne och önskat att jag var någon annanstans. Jag tror att det blir så om man har en mamma som är lärare och en bästis som är smartast i världen. Då är det så lätt att börja jämföra och känna sig dum. Nu vill jag inget hellre än att få sitta här på en lektion och känna mig korkad. Jag lyfter handen och vinkar. "Hej då", säger jag.
Sen går jag till förrådet med friluftssaker. Jag tar en stor ryggsäck, packar ner en varm sovsäck, ett liggunderlag, en pannlampa och ett stormkök. En kompass och kartor över skogsområdena häromkring. Vad jag ska göra när jag kommer utanför kartan vet jag inte.
Massor av tändsticksaskar, snöre, färgglada plastkåsor att äta och dricka ur, bestick, två vassa knivar, en liten yxa och ett tält. Det finns inga enmanstält, så jag får lov att ta ett tremanstält, det är det minsta som finns.
Jag tar också påsar med frystorkad, hållbar mat, och några av Ingelas färdigblandade påsar med russin och nötter och choklad. Hon tjatade alltid om hur bra det var med russin, nötter och choklad, som om det plötsligt blir nyttigt med fett och socker bara för att man är ute i naturen. Men hon hade rätt i att det är massor av energi, och energi behöver jag nu.
Till sist tar jag en hopvikbar plastdunk att ta vatten i, och undrar om jag kommer att orka släpa med mig så mycket vatten som jag behöver. Och om vattnet kommer vara rent. Kom febern med vattnet?
I skolköket finns det oändliga mängder mat. Jag står där och stirrar på tiokiloslådor med spagetti och ris, stora säckar med potatis och morötter och vitkål, som jag inte har någon chans att bära med mig. Ur frysarna rinner det redan vatten från allt som har börjat tina.
Egentligen borde jag stanna här och äta mig igenom förråden. Men jag vill i väg. Jag vill så långt bort som möjligt från mitt hus och dem som jag har lämnat kvar. Från nej, stanna.
Jag tror att jag skulle bli sjuk av att vara kvar. Inte bara i själen, utan alldeles vanliga sjukdomar, i kroppen. Jag tänker på råttor, bakterier - och sånt som döda kroppar och ruttnande mat drar till sig."
Hedvig behöver en plats utan döda människor. En plats som var tom när febern kom. En plats där hon kan starta ett nytt hem. Så kommer hon på det: det finns en liten bondgård som var en undervisningsgård där elever fick komma och se på djuren, äta egenodlad potatis och så. Där har Hedvig varit med skolan flera gånger. Det blir bra. Men vad är bra i en värld som bara består av död? Och är hon verkligen helt ensam kvar?
Tänkt dig att allt i livet rasat. Verkligen allt. Och allt du klarar bara av är att leva en sekund i taget. För så hemskt känns allt.
Går det överhuvudtaget att tänka sig något så hemskt? Genom att läsa den här boken går det att närma sig den tanken. I alla fall lite. En sekund i taget.
Science fiction för ungdomar utgiven av Rabén och sjögrens förlag.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar