Den vita döden av Camilla Lagerqvist

Tuberkulosen härjar. Den tar urskillningslöst sina offer. Fattiga som rika. Lungorna slutar fungera och folk dör som flugor. De som smittats samlas på olika sanatorier runt om i landet. För att tillfriskna - eller dö.

I den här boken får vi följa Julia som har blivit smittad. Hon skickas iväg till ett sanatorium långt från hemmet - för att inte kunna smitta ner sina syskon. På sanatoriet får de näringsrik mat, mycket sömn och frisk luft. Och mängder av läkarkontroller. Både beprövade metoder och mer experimentella.

sidan 12-13
"Döden var ständigt närvarande på slottet. En morgon kunde en stol plötsligt stå tom i matsalen och en framdukad tallrik togs hastigt bort. På natten ställdes övertäckta bårar ut i korridorerna och på morgonen var de borta igen.

Alla som var här, förutom de allra yngsta barnen, visste att vi hade döden i kroppen. I folkmun kallades till och med slottet för "döden vid sjön". Det fanns poeter som kallade det vi hade för den vackra döden, eller den bleka döden.

Men det fanns inget vackert med sjukdomen, inget vackert med att en treårig pojke som hostade blod på nätterna eller en femtonårig flicka som bara vägde tjugoåtta kilo och var så svag att hon inte orkade resa sig.

Jag hade varit här i tre veckor nu, jag var varken bättre eller sämre än när jag kom, men jag visste att lungsot, tuberkulos, eller tbc som sjukdomen kallades, kunde vara utdragen. Visst fanns det de som blev friska, men för mig betydde de där tre bokstäverna döden. Jag hade sett det på min pappa och min farmor när de sa adjö vid tåget.

Farmor trodde att det var sista gången vi sågs, hon hade tryckt näsduken så hårt mot ögonvrån att jag trodde att hennes ögon skulle ploppa ut. Det fanns inget botemedel, bara frisk luft, vila och mycket och näringsrik mat, eller egentligen fet mat. Ibland var det så mycket grädde i maten att jag fick kväljningar.

Fast det fanns alternativa behandlingar också, med de var så plågsamma att det lät värre än döden. Det var en sådan behandling som Marias föräldrar hade bestämt att hon skulle genomgå - en lungkollaps. En av sköterskorna hade berättat om behandlingen tidigare och det hon sagt hade fått oss att rysa.

Först skar man loss lungan och sedan tvingade man den att kollapsa genom att man förde in kvävgas där den skulle ha suttit. Det var en farlig operation, vissa dog, men en del blev bättre också.
Eller det var i alla fall vad man sa."

Mitt i all elände och död i Julias liv så kommer Luca till slottet. Och Julia blir för första gången kär. Och kärlek - speciellt den allra första - är ju helt underbart!

Det här är en sån där bok man bara vill läsa klart. För att få veta hur det slutar. För någon måste ju dö. Det hörs ju på titeln. Eller?

Förr i tiden. Eller svårt och sorgligt. För mellanstadiet. Utgiven av B Wahlsröms förlag.

/Birgitta