Enklav av Ann Aguirre

Pesten har härjat och New York ligger nu i ruiner. Några människor sökte skydd under marken för att försöka undkomma pesten. Där nere, bland de gamla tunnlarna efter tunnelbanan, lever de nu flera årtionden senare i olika läger: Enklaver.

Livet är tufft. Ont om mat, vatten - och framförallt ont om dagsljus gör att människorna sällan blir äldre än 20 år. Utanför enklavens skyddsbarriärer finns dessutom fasansfulla monster. Missfoster. Tänk dig typ zombier. Som sliter dig i stycken och äter ditt kött.

För att överleva måste du hålla dig till enklavens regler. Inte ifrågasätta. Den som inte kan foga sig förvisas och får klara sig själv. I tunnlarna. Eller på ovansidan.

I första delen får man träffa Spadertvå och lära känna henne i hennes enklav under jorden. Vid hennes 15-årsdag får hon sitt namn.

sidan 11-12
""Öppna ögonen och hälsa på världen, jägarinna. Från och med i dag är ditt namn Spadertvå."
Jag såg att den äldste höll i ett kort. Det var trasigt och fläckigt och gulnat av ålder. På baksidan fanns ett vackert rött mönster och på framsidan något som såg ut som en svart spade, tillsammans med siffran två. Det var också fläckigt av mitt blod, vilket innebar att jag måste bära det med mig överallt. Jag tog det från honom och mumlade mitt tack.

Så egendomligt. Jag skulle inte längre heta Flicka15. Det skulle ta ett tag att vänja mig vid mitt nya namn. Människorna skingrades. Folk nickade respektfullt åt mig när de återgick till sina sysslor. Nu när namngivningsdagens ceremoni var över, gällde det fortfarande att jaga föda och rota efter förnödenheter. Vårt arbete tog aldrig slut. 

"Du var mycket tapper", sa Twist. "Nu måste vi se till dina armar." 
Det var tur att vi inte hade någon publik under den proceduren, för nu svek mitt mod. Jag grät när han tryckte den heta metallen mot min hud. Sex ärr för att bevisa att jag var så hårdhudad att jag kunde kalla mig jägarinna. 

Andra invånare fick färre: byggarna fick tre, avlarna bara ett. Så långt tillbaka som någon kunde minnas visade antalet märken på armen vilken roll en invånare hade. 

Det fanns två skäl till att såren på armen inte kunde tillåtas att läka på naturlig väg. Det skulle inte ge ordentliga ärr och såren kunde bli infekterade. Under årens lopp hade vi förlorat alltför många på grund av namngivningsritualen, folk som inte klarat av den vitglödgade avslutningen, utan under tårar bönat och bett och sluppit. Nu tvekade Twist inte längre vid åsynen av någons tårar, och jag var glad att han inte kändes vid mina. 
Jag är Spadertvå.

Tårar rann nedför mina kinder när nervändarna dog, men det ena efter det andra ärret dök upp i stället. De var bevis på min styrka och min förmåga att stå emot allt och alla jag skulle möta i tunnlarna. I hela mitt liv hade jag övat inför den här dagen. 

Jag hanterade kniv och knölpåk med lika stor skicklighet. Varje gång jag hade ätit något som hämtats hem av någon annan, hade jag gjort det i vetskap om att det en gång i tiden skulle bli min tur att försörja småglinen. Nu hade den dagen kommit. Flicka 15 var död. Länge leve Spadertvå."

Efter namngivninen får Spadertvå börja vara utanför enklaven. Hon har hela sitt liv förberett sig för detta och kallas nu Jägarinna. En titel hon bär med stolthet. Med stolthet bär hon också de ärr som visar hennes titel.

Under patrullering och jakt är de alltid två och två ute i tunnlarna och Spadertvå paras i hop med Tålig. Han föddes ovanjord och togs omhand av enklaven då de hittat honom ensam och ledsen nere i tunnlarna. Nu har "missfostren" kommit allt närmare deras enklav, och deras första uppdrag blir att ta reda på varför de är så nära. Och så många.

När de letar efter möjliga förklaringar stöter de på en annan människa där nere. Ett småglin. Som vill prata med deras äldste. Han visar sig vara ett sändebud från deras närmaste enklav. Som straff för att de inte lytt order får de bege sig ensamma till Nassau. Grann-enklaven som småglinet kommit ifrån.

När de kommer fram till Nassau finns inga människor kvar där. Alla är utplånade. Missfostren har tagit över. Tillbaka i den egna enklaven är det ingen som tror på dem. Som straff förvisas istället både Spadertvå och Tålig för all framtid från enklaven.

Deras enda chans att överleva är att ta sig ovan jord, där elaka gäng huserar. Upp till den plats Tålig föddes på. Staden New York. Men det är så länge sen. Och minnena har bleknat. Men ett finns kvar: hans farfar brukade berätta om en magisk plats, ett paradis, där människor levde i fred med varandra. Men finns den platsen i verkligheten också? Eller bara i Tåligs fantasi?

Nu börjar ännu en kamp för överlevnad. Mot kriminella gäng. Mot missfoster. Mot solen som bränner. Och mot mycket annat.

Boken är den första boken i Razorland-trilogin. Utgiven av Modernista förlag.
En fantastiskt spännande dystopi och fascinerande historia där zombieliknande varelser hotar ta över världen. Hjältinnan är unik i sitt slag och med en enorm överlevnadsinstinkt för hon berättelsen framåt. I en farlig och skrämmande framtid. Love it!

/Birgitta