Den här boken handlar om Disa som tillhör resandefolket. Fast folk brukar säga tattare och andra fula saker. Hon och hennes familj anses inte lika "fina" som "vanligt" folk.
Nu har Disa hamnat på ett barnhem eftersom det bestämdes att barn till resandefolket skulle omhändertas. Hon har varit här i 10 veckor och varje söndag har hennes morfar Ludde hälsat på.
En dag kommer inte hennes morfar som han lovat. Disa förstår genast att något hänt, för så skulle han aldrig göra annars. Han kommer alltid när han lovat. Disa bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt och var han är. Som hjälp i sökandet har hon sin vän Albin, som också bor på barnhemmet. Albins farmor är föreståndare och tar hand om barnen på barnhemmet. Hon tar alltså även hand om Albin medan hans pappa är på annat håll. Med i sökandet efter morfar Ludde är även deras kompis Ville. Son i en familj "av bättre sort" som är väldigt rika.
sidan 23-25
"-Har ni hört talas om Mickel Falsum? frågade han och handen som låg på trädstammen darrade till. Disa reste sig och tog upp badlakanet och kastade det till honom. -Sätt på dig det där innan du börjar hacka tänder, det är inte bra för emaljen, sa hon och log mot honom när han fångade badlakanet med ena handen.
-Vet du inte vem han är? frågade Ville och tittade på Disa som skakade på huvudet. Hon hade aldrig hört det namnet förut.
-Det skulle jag ha kommit ihåg för det är ett så konstigt namn. Som på en sagofigur, sa hon och såg genast en räv med sluga ögon framför sig.
-Jag tror han är norrman, man hör det inte på honom, men jag har för mig att pappa har sagt det, sa Ville och drog badlakanet tätare omkring sig.
De satt i skuggan, solen skapade lysande reflexer på det grumliga åvattnet som luktade dy.
-Hur som helst. Mickel jobbar på Rasbiologiska institutet, sa han och vågade inte möta Disas blick. Håret i nacken reste sig, inte för att hon frös utan för att hon hört talas om det där institutet förut.
Hon mindes en lärare som för flera år sedan läst innantill från ett papper. -Institutets uppgift är att idka vetenskaplig forskning på rasbiologins område med särskild hänsyn till svenska folket och till förhållandena inom Sverige, hade han sagt och sedan hade han förklarat för klassen att det handlade om att se till så att människor med sämre egenskaper inte fick barn med människor av den högre stående, germanska rasen.
När en pojke i klassen frågat vilka som tillhörde den sämre rasen hade läraren inte svarat, men han hade tittat så intensivt på Disa att hennes klasskompisar hade sett det. Två veckor efter det såg Ludde till att hon fick byta skola. Då hade hon fått sy ena ögonbrynet och armarna och benen var fulla med blåmärken.
-Jag känner till det där institutet, men vad har det med de som är försvunna att göra? frågad Disa och kastade iväg en flat sten så den studsade fyra gånger på vattenytan.
-Snygg macka! berömde Albin och kastade iväg en sten som sjönk med ett plopp.
-Arthur, vår trädgårdsmästare, berättade att hans syster Selma hade fått en kallelse till Rasbiologiska institutet, den var undertecknad av Mickel Falsum, sa Ville och tittade på Disa.
-Fast jag förstår fortfarande inte varför vi ska spionera på den där Mickel, sa Disa.
-Därför att enligt Arthur så gick hon till institutet och sen dess är hon borta.
-Vad skulle hon göra där? frågade Albin och kastade två stenar till som sjönk på samma sätt som den första.
-Arthur sa att hon skulle göra någon slags mätning och ta bilder, svarade Ville.
-Och det är ingen som sett henne efter det? frågade Disa. Ville skakade på huvudet.
-Arthur är väldigt orolig för henne.
Disa fick inte ihop det riktigt. Hur kunde den här Selmas försvinnande ha med Luddes att göra? Hon sneglade på Ville som hade tagit av sig glasögonen och nu putsade dem med badlakanet. Han märkte att hon tittade på honom och kinderna blev sakta rosa.
-Albin sa att du kanske visste något om Ludde också? sa Disa.
-Visst är han spelman?
Disa nickade. Ludde spelade både dragspel och fiol och han brukade åka runt på marknader och fester och spela.
-När Mickel och hans fru var hemma hos oss på middag så pratade han om någon ... Ville tittade bort och Disa förstod att den där Mickel hade sagt något som han inte ville upprepa.
-Han sa att han sett en spelman från resandefolket här i byn och att det var en besvärlig typ. Han skulle se till så att mannen kom till institutionen eftersom han var ett bra forskningsobjekt. Jag tänkte att han kanske har skrivit upp honom i sin svarta bok."
Så det är alltså den svarta boken de måste hitta. För där verkar allt stå nerskrivet. Men jakten på boken visar sig vara riktigt farlig. Eller - snarare så är det Mickel Falsum - som är riktigt farlig...
En riktigt spännande bok där det inte går att undvika att tänka på hur samerna mättes och vägdes en gång i tiden. Hur hemskt det är med dessa brott mot människorna som utsätts. En bok som blir läskigare och läskigare men oerhört fängslande och bra.
Del 1 i serien Blodsvänner. Förr i tiden för mellanstadiet. Skulle även kunna vara rysare & skräck - och högläsning. Utgiven av B Wahlströms förlag.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar