Elsa flyttar tillsammans med sin mamma och pappa in på ett gammal pensionat som de köpt. Huset har stått tomt länge och, som gamla hus ofta har, finns det en gammal historia att berätta. Elsas föräldrar är eld och lågor, de har fått köpa huset billigt så att de skulle äntligen ska kunna förverkliga sin dröm om att starta eget pensionat. Elsa är mindre lycklig. Hon saknar såklart sina vänner och sin gamla stad. När de första kvällen kommer fram till huset är det mörkt och regnigt ute.
sidan 16-19
"Vart tog du vägen? undrade mamma. "Vi väntade på dig."
"Vi måste ju gå husesyn tillsammans!" sa pappa. Hans ögon lyste som om det var julafton eller något.
Vi fortsatte runt i huset. Jag tappade räkningen på hur många rum som fanns. Det var salonger och sovrum och korridorer som vindlade sig runt så att jag blev alldeles snurrig. Där fanns ett bibliotek med böcker från golv till tak och ett långsmalt kök. På väggarna hängde djurhuvuden som stirrade tomt ut i mörkret, och porträtt på sura gubbar som såg ut att följa mig med blicken. Rummen var fulla med dammiga och slitna möbler.
Det var precis som att resa tillbaka i tiden. Och överallt var det mörkt och dunkelt, trots att pappa tände alla lampor. Jag fick känslan av att väggarna med sina mörka snirkliga tapeter sög i sig ljuset. Ovanför trappan på övervåningen stod en soffa och ett par fåtöljer framför en uråldrig teve. Allt var tydligen gammalt i det här huset.
Två korridorer kantade med sovrum sträckte sig åt varsitt håll i mörkret, och bakom ett par till höga dubbeldörrar, rakt över matsalen räknade jag ut, låg ännu en salong. Den hade en balkong med utsikt över trädgården. Jag såg mig omkring. Där stod några prydnadssoffor runt ett lågt bord. Ett högt skåp tornade upp sig i ena hörnet. Väggarna kläddes av mörkröda sidentapeter.
Mina ögon fastnade på en tavla med tjock guldram, som föreställde en flicka i svart klänning. Hon såg ut att vara i min ålder.
"Vad lik hon är dig!" utbrast mamma. Hon och pappa hade dykt upp bakom mig.
Jag höll inte med henne. Den här flickan var söt. Hon hade ljust, lockigt hår som inramade ett ovalt ansikte med en fin liten pussmun. Men det mest slående med henne var hennes ögon, och det var kanske de som gjorde att mamma tyckte att hon var lik mig.
De var stora och såg ledsna ut. Men medan mina bara såg lite ledsna ut eftersom de var formade så, och eftersom jag hade tunga ögonlock, såg den här flickans ögon ledsna ut på riktigt. Jätte-jätte-ledsna. De såg ut som om hon skulle brista i gråt vilken sekund som helst.
Mungiporna på hennes lilla pussmun pekade neråt, och hon var så blek att hon nästan såg sjuk ut. Jag tyckte synd om henne. Hon var kanske sjuk. Det var ju folk ofta förr i tiden. Själv var jag bara blek för att jag inte tyckte om att vara utomhus.
I tavlans ena hörn fanns en liten krumelur som konstnären signerat den med och årtalet: 1885.
"Den är över hundra år gammal!" sa pappa. "Det är väl häftigt!"
Då är hon död nu, tänkte jag. Om hon inte är typ 120 år gammal. Men det blir ju nästan ingen. Förutom japaner.
"Tycker du inte att hon är lik Elsa?" sa mamma till pappa.
"Nä", sa pappa. "Den där flickan är ju blond."
Flickan på tavlan fortsätter att fascinera Elsa. På ett kusligt sätt... och snart börjar hon drömma mardrömmar om flickan på tavlan. Och höra steg efter sig. Och höra knackningar på fönstret, fast rummet finns på andra våningen...
Allt blir läskigare och läskigare och hennes föräldrar vill inte lyssna på henne. De tror att hon bara har hemlängtan till deras gamla hus och att Elsa hittar på allt. Men det gör hon inte! Elsa blir allt mer desperat och söker upp stadens "andliga centrum" där Andlige Allan jobbar. Han utger sig för att vara ett medium som kan ta kontakt med de döda.
Trots att Elsas föräldrar förbjudit det, kommer Andliga Allan till huset en sen kväll för att få spöket att försvinna. Tyvärr misslyckas det totalt...
Det är tur att Andliga Allan har en medhjälpare, Anton, som verkligen kan se spöken. För snart rinner tiden ut för Elsa...
Redan innan själva boken börjar får man frågan: Tror du på spöken? Sen kommer själva historien. Och jag lovar, den är spännande! Jag kom på mig själv med att försöka "snabbläsa" när det var som mest spännande - då läser jag bara typ varannan rad...
Rysare skräck spöken för mellanstadiet.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar