Boken handlar om Steve. Uttalas Steve, som rimmar på teve. Han är fjorton år, bor mitt i betongen tillsammans med sin mamma, älskar hiphop, han är inte mobbad men speciell. "Nåt alldeles extra!" som han själv uttrycker det.
Steve går sin egen väg och bryr sig inte om vad andra tycker. Han skriver hiphop texter och drömmer om en karriär som hiphop-sångare. En dag, på väg hem från skolan, när de satt på tunnelbanan som vanligt kommer ett gäng killar in.
sidan 14-15
"Precis när dörrarna skulle stängas, vi var i Masmo tror jag, så hoppade tre killar in. De tittade på oss men sen var det som om dom bestämde sig för att vi var luft. Dom droppade sina ryggsäckar i mittgången och snabbare än Doge rappar hade dom fått på sig rånarluvor.
Henning och jag satt som två fiskpinnar och bara glodde. Dom kom bort till oss. Det gick så fort och dom sa ingenting. Jag hann inte ens bli rädd.
Dom delade upp sig och började tagga överallt. På väggarna, på sätena, på fönsterrutorna. Dom skrev fort som maskiner, som såna där industrirobotar, med stora tjocka pennor. Dom största pennor jag hade sett faktiskt. King-size. Dom tänkte bomba hela vagnen.
När tåget stannade vid nästa station hoppade dom bort till varsin dörr och ställde sig och spanade ut. Det var en tjej som var på väg in. Men killen i den dörren viftade bara bort henne till en annan vagn och hon pep iväg. Så fort dörrarna stängts jobbade dom sig vidare bort mot andra änden av vagnen.
Då fick jag min idé. En snilleblixt, tyckte jag då. Jag tittade på Henning och nickade mot killarnas ryggor som låg en bit bort. Jag tror inte han förstod men han såg vettskrämd ut. Han försökte få tag i min arm, men jag var redan halvvägs framme vid deras grejer.
Jag stack ner handen i en av ryggsäckarna och fick upp en sån där penna. Det var ingen king-size, men det gjorde ingenting. Jag skrev lika fort som dom. Som en maskin. Sen lade jag tillbaka penna i ryggan och gick lugnt och satte mig igen.
Vid nästa station var killarna färdiga med vagnen. Dom drog av sig luvorna och greppade sina ryggsäckar och klev av. Så där bara. Badda bing badda bom!
Henning och jag hoppade över till fönstret och tittade ut. I samma stund fick en av dom syn på det. Han pekade och sa nåt. Och så såg hela gänget att jag hade skrivit på ryggsäckarna. Stort och snyggt: Kung Steve!
Alla tre tittade rakt mot Henning och mig. Det var bara en halv meter mellan dom och oss. En halv meter och en fönsterruta.
Dom slängde sig mot dörren och försökte få upp den. Tåget började åka. En av dom boxade i glaset och skrek och svor. Men tåget ökade farten och vi kunde se dom försvinna, fortfarande springande på perrongen, men mindre och mindre som tre gläfsande hundar.
Henning skakade på huvudet. "Du är inte klok. Det där kommer du att få skit för. Dom vet ju hur du ser ut.
Men jag tyckte det kändes bra. Mina tags var ju minst lika snygga som deras. Om inte ännu snyggare."
En dag börjar en ny kille i klassen, och efter ett tag blir han och Steve vänner. För båda gillar - nej älskar! - HipHop. Steve får ännu en lysande idé: de ska bilda ett band och sjunga på nästa disco!
I boken finns Steves texter, på rim och HipHop-stil, som beskriver hans vardag och hans liv. Han delar också med sig av hur man blir en HipHopare, vad man ska tänka på när man skriver och hur man ska vara. Allt enligt Steve...
En rolig bok för mellanstadiet.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar