Astrid och hennes mamma har precis kommit fram till deras hus i Spanien där de ska semestra tillsammans. Det var egentligen tänkt att hela familjen skulle med. Det är pappa som planerat det mesta. Märkt ut vandringsrutten på kartan och sånt. Men så går han och drunknar... och Astrids storasyster vägrar att åka iväg.
Så nu är de här. Bara Astrid och mamma. Fast mamma pratar med jobbet - hon jobbar för ett stort reseföretag - och det har precis uppstått ett nödläge där Astrids mamma är den ende som kan reda upp allt. Så hon åker. Astrid vägrar följa med. Hon kan visst klara sig själv en natt.
Så nu är Astrid ensam. Fast inte så ensam som hon tror. Det är någon som iakttar henne på avstånd. Kan det vara den stora vita hunden som hon såg skymta mellan träden? Astrid som är så hundrädd...
Andra dagen beger hon sig till en sjö som finns i närheten av huset. Trots att hon inte får simma ensam bestämmer hon sig för att bada. Och hon kan inte låta bli att dyka. Djupt.
sidan 52-53
"Så vänder jag mig upp mot det glimmande ljuset. Hjärnan skriker åt musklerna att jobba trots att syret inte längre finns där, orka jobba för att överleva. Och till slut bryter jag den still ytan och kan hämta andan.
Hur kände pappa? Hur var den sista stunden? Blev allt svart,domnade allt bort? Jag flyter en stund på rygg och andas innan jag simmar ryggsim in mot strandkanten. Nästa gång ska jag komma några steg närmare, nästa gång ska jag gå djupare, känna vad han kände innan det tog slut.
Jag kliver upp en bit från där jag steg i. Det är lite mindre stenigt och en bortglömd sliten rosa barnsko och en trasslig fiskelina med en rostig krok är ändå tydliga bevis på att det inte bara är jag som upptäckt den här platsen.
En tung känsla hänger kvar i min kropp när jag börjar vandra upp mot huset igen. Om hunden kommer nu orkar jag inte vara rädd, vill inte, kan inte... det är inte viktigt."
Hon är inte ensam. Och det är inte bara hunden som gör henne sällskap nu när hennes mamma måste jobba. Tidigt morgonen därpå upptäcker hon ett par blöta fotavtryck på stenläggningen i terrassen. När hon sen tittar i pappren hennes pappa gjort i ordning inför resan hittar hon något intressant om sjön.
Sjön är i själva verket en damm. När de skulle bygga den fick en hel by tömmas på innevånare. Men dagen när vattnet fylldes på smög fem barn ner i byn för att leka kurragömma. Barnen blev kvar där nere...
Nu på senare tid har fyra andra barn också drunknat i sjön, så Astrids mamma säger verkligen åt henne att inte gå dit igen. Men Astrid kan inte låta bli. Det gick ju bra första gången...
Petrus Dahlin har gjort det igen! Skrivit en fantastisk bok som är ruskigt ruskig... jag gillar att hans slut är lite öppna. Han avslutar inte riktigt allt...
Rysare skräck spöken för mellanstadiet.
/Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar